Hur många gäddflugor behövs?
Det är inte allt för längesedan en gäddfluga enbart bestod av grön- eller guldfärgad flash. På sin höjd kanske den bestod av båda. Kanske något förenklat men ändå en någorlunda sanning.
Dagens gäddflugor skiljer sig mycket från gårdagens och det kommer hela tiden nya varianter. Numera är det inte konstigt att en gäddfluga till exempel innehåller långa saddelhackel från en genetiskt odlat torrflugenacke. Detta får givetvis många torrflugebindare att tappa andan och bara det gör att det är lite charmigt att använda det.
Men det kanske inte är materialen i sig som är det intressanta utan det är materialens egenskaper och framförallt flugans egenskaper som är det intressanta.
Mycket influenser tas givetvis från spinn- och jerkbait fisket. Ett exempel på en färg som kopieras mycket är den vida kända Hi-Lo wobblern i Röd/Vitt. En riktigt klassiker och varför skulle inte den funka som en fluga.
Även kända jerkbaits kopieras med framgång och med rätt utformning på flugan och rätt teknik vid fisket så får flugan en fin sida till sida gång.
Nu är det inte bara egenskaper en fluga har i vattnet som är viktigt utan man ska ju även kunna kasta dessa flugor och jag kan villigt erkänna att alla dagar så funkar inte de största flugorna att kasta. Givetvis beror det säkert på brister i min teknik men blåser det mycket så kan det vara svårt att få ut en fluga med stor volym. Då kan det vara skönt att ha en som har en annan utformning och som inte tar lika mycket vind i kasten.
Behövs alla dessa nya flugor då kan man ju fråga sig eftersom gäddan tar ju allt ändå enligt många?
Nu är ju det mer en myt än en sanning och ett riktigt trögt gäddfiske kan få den mest tålmodige att tappa tålamodet och slita sitt hår. Det finns dagar på sjön jag helst vill glömma eller i alla fall önskat att jag provat "färgen för dagen" lite tidigare än sista timman då mörkret börjar lägga sig.
Jag vill ha en bra variation på mina flugor när jag är ute och fiskar. Precis som jag vill när jag fiskar efter regnbåge, harr eller öring. Att kunna täcka in så många olika scenarion som möjligt är viktigt för mig och ska man fiska under en hel dag så ändras förutsättningar hela tiden under dagen. Därför innehåller min ask flugor av olika färg, olika storlekar och med olika egenskaper.
/Fredrik ”Tidan” Tidlund
Det blir Stavre i år igen och lusten att skruva fram tiden några månader är just nu olidlig.
Årets utflykt norröver går först till Tännäs och sen vidare upp till Stavreströmmarna och fyra dagars fiske med Flugfiske i Norden. Abstinensen efter strömmande vatten och surrande insekter är nu så hög att jag har svårt att fokusera på mycket annat, och för mig är det inget onormalt med det. Du som läser detta förstår exakt vad jag menar …
För det goa gänget från Flugfiske i Norden som åker upp till Stavre initierade jag en flugswap, vi blev 9 personer i denna swap och eftersom det var jag som kom på denna blänkande bra idé fick jag även sätta reglerna, det är kul att bestämma. Så jag pekade med hela handen, typ, och bestämde att vi skulle binda en imitation av valfritt stadie av Danican, eller åsandsländan om du så vill. Förra året hade vi två kvällar med äckligt mycket Danica i luften och i vattnet och risken är stor att det blir så även i år. Och få imitationer är ju roligare att även binda, eller hur?
Så jag satte mig igår kväll och band upp min absoluta favoritimitation när det kommer till fiske med imitationer av denna majestätiska slända. Det är en flytande nymf/kläckare som fiskar lika bra på ytan, i ytfilmen eller strax under. Den ska imitera en simmande eller kläckande nymf som kämpar för att bli bevingad. Knyt på den här precis när de första sländorna kommer seglandes på ytan och öringen börjar reagera. Det är ett bra generiskt mönster för vilken dagslända som helst, men den här är ganska stor och bunden på på TMC 200R i krokstorlek 10.
Nattsländan är en fantastisk liten krabat! På eftermiddagen och kvällen återkommer de till vattnet för att lägga sina ägg för att trygga framtiden för sig själva. Det är riktigt riktigt underhållande att sitta och titta hur de yrar om kring över vattnet och störtdyker ner mot ytan för att antingen lägga sina ägg i vattenytan eller dyka ner mot botten (!) för att lägga äggen.
Detta spektakel gillar självklart fiskarna och jag har flera gånger sett öring, harr och regnbåge av ansenlig storlek verkligen jaga dessa kusar och givetvis kan fiskarna bli helt selektiva och inställda på denna jakt. När detta inträffar är det dags att knyta på en äggläggande nattslända och här är en imitation av en ”torr” sådan, alltså en slända som lägger sina ägg i ytfilmen.
Det är mycket rörelse i sländan i det här stadiet, den hoppar ju upp och ner mot ytan, vingar, ben och kropp arbetar för fullt så en imitation av en nattslända som lägger ägg kan inte vara ”burrig” nog. Jag har valt att binda den här på kroken TMC 200R (den här i storlek 16), dels för att den är något böjd mot krokböjen och något tyngre än en torrflugekrok, detta för att försäkra mig om att den gröna äggsäcken verkligen kommer ner i ytfilmen och att flugan någorlunda ”dunsar” ni i ytan, för det är ju faktiskt det som sländan gör.
För de sländor som dyker ner mot botten skulle detta mönstret även kunna användas som modell. Addera ett tungstenshuvud och ett mjukt hackel som omsluter flugan när den blir blöt och går mot botten och impregnera den lite så att det blir läckra luftbubblor under vattnet så är du hemma!
Vid pennan & städet Daniel Smith
Tonåringen och helsingborgaren
Det såg faktiskt lite bra ut. Temperaturen i ån hade stigit under veckan. Väderprognosen såg bra ut, då, för fyra dagar sedan. Så vi dammade av utrustningen, band nya flugor som kändes mycket hetare än de som redan låg i askarna (lustigt fenomen) och packade ned varma kläder. Hoppfulla och upprymda över att en ny säsong nu skulle starta, redan i början av februari.
Vi hade varit inbjudna till premiärfisket i Nybroån även förra året. Men då frös premiären inne. Nu såg det som sagt bättre ut och när arbetsdagen och skoldagen, min son skulle följa med också, var slut körde vi söderut. Vi skulle övernatta hos en god vän i Helsingborg, sedan var det tidig uppgång och vidare transport till Ystad och Nybroån. Det var lite segt att stiga upp klockan halv sex på lördagmorgonen trots att vi inte nattsuddat och trots att premiärfiske stod på dagens program. Vi blev inte piggare när rullgardinen upphörde att dölja vad som hänt under natten. Dryga decimetern snö. Vi hade ju trots allt kört söderut.
Väl framme vid Fiskevillan träffade vi Tomas Lindholm som är med i Ystadsortens Fiskevårds- och Sportfiskeförening som sköter om Nybroån. Föreningen bildades 1949 och dess medlemmar, ca 35 till antalet, har en imponerande kompetens kring fiskevård. Fiskevillan ligger vackert precis vid åns mynning. Man kan hyra stugan som är 110 kvm och har sammanlagt 10 bäddar. Flaggan hissades av Anders Karlsson kl 09.00 och fisket var igång!
Kändes väldigt tryggt att ha Tomas som guide då varken jag eller min son Dima hade fiskat här förut. Till vår glädje fanns det bara snö på vår bil och temperaturen var behaglig, vattenståndet perfekt och efter en kopp kaffe var det bara att dra igång. Precis, kaffet stod kvar i Helsingborg, lite ringrostig är man. Vi tog bilen uppåt för att fiska från Lernacken och nedtröms. Själv hade jag ett nytt spö att ta bort plasten på först. Dima tog ett gammalt Scierra, faktiskt mitt första flugspö som jag planerade att avyttra. Men inte förrän jag fiskat med det en sista gång, en strategi som skulle visa sig vara ett misstag. Vi spred ut oss, riggade och satte igång. Så här års är det ofta kallare i havet utanför än i ån, så blankfiskarna tar sig gärna upp i ån för att äta. Jag var säker på att få min största havsöring någonsin, norr om Hallandsåsen är de ju inte så stora som här. Blank eller utlekt, spelar ingen roll. Här skulle det drillas. Dima instruerades och han fick börja på den hetaste sträckan. Har man en tonåring med sig så är det självklart att han skall få första tjing, då stiger de garvade åt sidan. Vi jobbade oss sakta nedströms mot Pansarbron. De borde ju stå ganska djupt nu när det är lite kallt, sjunktafs på, lite tyngre fluga.
Vi möttes upp vid bron. Ingen hade känt något. Helsingborgaren påmindes om det kvarglömda kaffet. Dima och jag stannade kvar strax nedströms bron, Smörhålan, medan de andra gick ned mot Gölen. Där lyckades den ene Helsingborgaren, han med kaffet ni vet, kroka en utlekt havsöring. Efter att ha drillat bakom ryggen, håvat och återutsatt firades det med en cigarr.
Nu var det lunchtid och föreningen bjöd på en ståtlig lunch bestående av ärtsoppa, pannkakor och punsch. Speciellt tack till kocken Dan Thynell. Det hade drillats en del fisk visade det sig och eftermiddagens strategi vara att fiska av sträckan nedströms Nya golfbanan. Tomas i stort sett garanterade fångst i Stensättningen!
Och visst var det så! Men först skulle mitt gamla Scierra tappa rullfästet, så det lär inte hamna på Blocket. Dima fick fiska med det nya moderna spöt och visst är det härligt när ett nytt spö får bekänna färg på premiärturen, det sätter liksom nivån för framtida turer. Dima drillade vant, han har lärt sig den hårda vägen med otaliga missade krokningar och tappade fiskar, och fick in en fin blankfisk till kanten. Själv halkade fram längs åkanten för att föreviga detta. Alla inställningar på kameran hade ändrats när jag slet kameran ur ryggsäcken så suddiga bilder blev det en hel del. Så skall det vara på det första turen för året; kvarglömt kaffe, utrustning som saknas eller går sönder, dåliga knutar, suddiga bilder. Men nivån är satt, i vart fall för Tonåringen och Helsingborgaren!
Stort tack till Tomas och YFS!
//Martin ”Stendalen” Johansson
Länkar:
Ystadsortens Fiskevårds- och Sportfiskeförening
Blogg om Nybroån
http://blogg2013.nybroan.se
No hackle body quill Ignita!
Få saker är mer avkopplande än att fästa några välkända krokar i bindstädet och binda upp ett gäng Klinkhamers. Det är förkylnings- och sjukdomskaos hemmavid, jobbigt. Så när barn och familj legat och ojat sig i soffan har jag kopplat av på det sätt jag föredrar, inte i soffan alltså, utan vid mitt flugbindningsstäd. När jag inte direkt har något utstuderat mål, en livscykel eller en ny teknik att testa så binder jag antingen Klinkhamers eller F-Flys. Varför? Jo, det är de två flugor jag alltid har behov utav och aldrig kan få för många. På tal om F-Fly förresten så läste jag att skaparen av världens enklaste och effektivaste fluga (?), Marjan Fratnik tyvärr gick bort i slutet av augusti.
Jag har under underhållit att experimentera med olika varianter av Hans van Klinkens signaturfluga och jag har det väldigt roligt i mitt experimenterande. Det är en tacksam fluga att applicera olika material och bindtekniker på och förutom träning så är grundreceptet så genialiskt att de flesta av de mer eller mindre psykadeliska slutresultaten är fullt fiskbara. Men oavsett det så är det en rolig fluga att binda och en rolig fluga att fiska, och det är ju lite själva tanken, eller hur?
På bilden ovan ser du dels en (i tre färger) klassisk Klinkhamer Special bunden på enPartridge 15BN, men där jag använt en kroppstråd/garn istället för dubbing. Och sen då nedan resultatet av de mer psykadeliska experimenten, en riktigt hårig kuse bunden på den då, passande nog, mer extrema Partridge 15BNX. På denna variant har jag använt touch-dub metod och använt en syntetisk påfågeldubbing istället för naturliga herl. Jag gillar att den ser så ”buggy” ut och när jag doppar den i vatten binder och bildar bäverdubbingen, som jag touchdubbat med, massor med luftbubblor och det ser allmänt läckert ut. Jag är säker på att den kommer att fånga firre!
En sak som är säker med flugbindning är att du sällan ”är först”, man sitter där vid städet och leker med material, krokar och sin egen kreativa förmåga. Du får en briljant idé och förverkligar den, oftast tar det några försök innan du blir nöjd. Men så slutligen tror du att du har skapat något nytt och känner dig väldigt stolt. Men, som sagt, du är sällan först när det kommer till flugbindning…
Oavsett om du är först eller inte så är det ovanstående som är en del av tjusningen med flugbindningen och oftast är det så som våra favoritflugor skapats. Man börjar med något eller någon annans idé och bygger vidare på den idén, förbättrar och/eller förändrar. Precis som med konst i övrigt. Detta är något som fascinerar mig väldigt mycket och samtidigt gör att jag har stor respekt för många innovatörer där ute, både levande och döda – Stalcup, Harrop, La Fontaine, VanKlinken, Klingberg, Bergqvist, Wiltshire … listan kan göras lång.
När jag skulle lägga min yngste son häromkvällen somnade jag före honom, och sov gott i en timma. Väldigt skönt givetvis, få saker slår en tupplur vid 19:00 en vardagskväll. Dock innebar tuppluren att jag var väldigt pigg vid 23:00 när jag borde sova. Resultatet av min bonusartade pigghet och övriga funderingar på flugor och mönster som ju upptar mycket av mina tankar (jag är normal annars är min förhoppning) blev att jag plötsligt fick tankar om en fyra-fem flugor baserade på en annan. Grundmönstret jag funderade på var Hans VanKlinkens ”Klinkhamer Special” – en fiskfångare i många år som ju imiterar allt och ingenting.
Hur skulle man kunna använda ”Klinken” för att matcha det som kläcker? Jag har ju tidigare, med hjälp av marabou, gjort ”burriga” Danica- och Vulgata-kläckare med inspiration från tidigare nämnd Hans. En av mina nattbryderier är flugan du ser här ovan, en mer uttalad dagsländekläckare som jag tycker imiterar en nystigen nymf väl och som jag hoppas ska locka till hugg.
Att avsluta säsongen med några dagars fiske i Hökensås på senhösten tillhör traditionen sen flera år tillbaka, i år inget undantag.
2012 års senhöstvistelse i Hökensås blev sista gången jag svingade spöet för några månader. Jag hoppas alltid på en mild höst och vinter, jag fiskade ju långt in i slutet av december förra året (2011). Oavsett så är en tripp ner till ”Åsen” tradition och alltid lika trevligt. Vid den här tiden på året är vädret alltid lika nyckfullt, det kan vara väldigt kallt, blåsigt eller regnigt var för sig eller allt på en gång. För ett par år sedan var det nästan 10 grader kallt när vi startade fisket på morgonen och vi fick knacka is när vi vadade ut i sjöarnas lävikar. Så extremt kallt var det inte i år, tvärtom så var temperaturen inte något vi direkt ”led” av. Inte heller att det regnade från och till störde oss nämnvärt, vi har ju oftast bra kläder på oss när vi fiskar och vi står ju ändå i vattnet allt som oftast. Så det blev så att fyra gråa, ibland regniga, lagom kalla men helt vindstilla dagar i Hökensås avslutade årets säsong.
Fisket på morgonen var väldigt spännande och det var mäktigt att på sjöarnas spegelblanka ytor tydligt se de försiktiga vaken av regnbåge och öring som patrullerade sina rundor efter kläckande fjädermyggor eller puppor i ytfilmen. En rigg med en liten fjädermyggpuppa en halv meter under en flytande dito var melodin och fiskarna tog puppan strax under ytan varje gång. Allt går egentligen ut på att ha tålamod nog att vänta på att fisken ska gå sina rundor, om man presenterar flugan där fisken går kommer den att ta någon av flugorna så länge man imiterar bra nog.
När dagarna blev till eftermiddag och kväll och det börjar skymma och det blir mörkt, det var då jag var som hetast. Receptet var svarta oförtyngda nymfer och mörka nattsländepuppor sakta sakta hemfiskade strax under ytan, huggen var brutala och fiskarna stora och väldigt arga. En oslagbar kombination givetvis. Svarta LaFontainepuppor (Deep Sparkle Pupa) i storlek 16 och min puppa (i samma storlek) som jag senast band var riktigt bra, jag kastade t ex. båda de flugorna på vak och fick fisk på så vis flera gånger. Trevligt värre!
Bra fiske och trevligt sällskap, verkligen en värdig avslutning på en fantastisk säsong! Det enda som var lite tråkigt var att det från och till, speciellt på lördagen och söndagen, fanns några störande element med besökare på Åsen som tyckte det var OK att skrika till varandra över sjöarna och vada väldigt oförsiktigt. Vid några tillfällen kändes det som att det var badsäsong i sjöarna. Och extra ”roligt” var det ju att höra samma personer klaga över att fisken bara vakar mitt i sjöarna. Skärpning!
Högaktningsfullt med öring i håven,
Om lite mer än en månad så vaknar dom stora giganterna till liv här i mellansverige, jag tänker förstås på Ephemera danica och Ephemera vulgata och då gäller det att vara förberedd:
