Vildare än öring …

Ett kraftfullt hugg och en snabb rusning. Fluglinan bränner insidan av handen. Robert förbannar sig själv när öringen sekunden senare slår sig lös. Det blir fler kraftmätningar. Det är ofrånkomligt när man placerar en fluga i Övre Järnforsen i slutet av augusti. Vindelälvens storvuxna öringstam är på väg att samlas. Det låter lätt. Visst, men verkligheten stavas tålamod, rätt linor och flugor – och lite tur.

Augusti. Kärlekens tid. En del sår och en del skördar den här tiden. Potatislanden har börjat plundras. Sundsvall, Ramsele, Hoting, Vilhelmina, Storuman och Sorsele. Det är mycket som avslöjas under bilfärden. Det är många »pärfåror« som ska grävas upp och ackompanjera älgköttet i vinter. »Har jag inte fått potatis, så har jag inte ätit«, ramlar det fram i tanken. Troligtvis några visdomsord från någon gammal västerbottning.
Vi passerar ett dussintal strypta vattendrag på väg upp till nationalälven Vindelälven, en av Sveriges fyra oreglerade fjällälvar. 45 mil älv.
Det är svårt att fatta. Inte bara alla vattenmolekylers långa färd ner till Bottenhavet. Också att uppe i sjöarna Gautsträsk och i Storvindeln, som Vindelälven rör sig igenom, finns en av de sista kvarvarande vilda storöringstammarna i Sverige!
Vad har vi gjort egentligen?
Jag slår undan tanken. Augustinatten är mörkare än mörk när vi dundrar in med två bilar till familjen Wilsons stuga i Storsjö. Jag ser inte älven, men känner den stora och tunga vattenmassan på avstånd. Och våra förväntningar är lika blytunga.
– Du, det är ingen idé att vi åker i en bil alla fyra. Jag måste ha med mig mina flugbindningsprylar!
Han skojade inte. Robert, som har sina rötter vid Storvindeln genom sin mamma och sin mormor som slet i Birebergets skugga, bär in lådvis med material i stugan. Han är beredd.
Joel och Robert, som vanligtvis jagar havsöring i Ljungan, har laddat länge. Det här är en chans att fiska grov öring med lättare spön. Att det har blåst storm hela natten och fortfarande friskar i från väster spelar ingen roll.
– Det blir kul att fiska enhandspö på lite större fisk, riktigt lyxfiske, säger Joel.
Taktiken är klar. Fiska lite tyngre linor i det klara vattnet på dagen för att gå över till lättare linor och siluettflugor mot mörkret.
Första dagen har vi hela Övre Järnforsen för oss själva. Vi kan söka igenom den ordentligt, både fiska nedre gränsen på Ammarnäs fiskevårdsområde och sedan vada vidare över till Kraddseles område och låta flugorna beta av hela sträckan. Det börjar med en lång, ganska skarp högersväng med en kraftig och tung ström, och en markerad djupkant. Sedan en vänstersväng och en antydan till nacke med den berömda »Annikas sten« intill södra sidan. Vattnet kastar sig sedan våghalsigt ner i en trång kanjon.
Första vändan är magisk. Som alltid. Förväntningarna och möjligheten att komma i kontakt med ett skönprickigt, skarpladdat krutpaket gör allting nästan för spännande. Varje kast, och varje utfiskning av flugan, är som upplösningen av …vilken bra thriller som helst. Jag håller andan efter varje kast.
En bit in på Kraddsele-delen av Järnforsen så dundrar det på någonting stort. Jag känner det sugande hugget och sedan de kraftiga slagen med stjärten. Rejäl muskelmassa. Sedan är det över. På tre sekunder.
Robert, som är en bra bit nedströms, lämnar det heta stället utanför »Annikas sten« och tassar ner mot det rytande vitskummet. Fickorna i stenhällen på andra sidan älven kan gömma vilande öringar som passerat forsen, men det är svårt att få flugan att simma rätt där. Robert kommer tillbaka med ett brännmärke i handen, en svordom och en sorglig berättelse.
– Jag tänkte att jag skulle prova lite längre ned. När flugan hade fiskat klart så bara drogs linan ut blixtsnabbt. Jag hann inte reagera, eller lätta på handen. Det bara brände till. Sedan var fisken borta.
Vilken början.
Det blir bara »början« den här kvällen.
Mörkret faller. Eldens lågor slickar sotpannan. Pannlamporna vägleder fingrarna till nya flugor och nya linor. Spöstället vid vindskyddet ser ut som en flugfiskeaffär. Och visst ropas det lite i mörkret om fiskkontakt och lossnade öringar, men ingen får se de tätprickiga skönheterna.
Vem har sagt att det ska vara lätt?
Många är i dag så bortskämda, och vana med direkt tillfredsställelse. Det mesta är bara ett internet-klick bort. Bilderna och berättelserna. Lockelser och drömmar.
Men så funkar det inte i naturen, eller i flugfisket. Gudskelov. Tålamod. Se, lyssna och känn.

När vi bromsade in vid Järnforsen tidigare på dagen anslöt sig snabbt Peter Smith, Ammarnäs fiskevårdsområdes fiskevärd och guide. På vägen ner mot vindskyddet plockade han upp något nästan osynligt skräp längs stigen, tittar till vedförrådet och kollar att det finns toalettpapper på utedasset. Det är välordnat och det måste det vara. Biffiga harrar och storöringarna lockar mängder med fisketurister från Polen, Tjeckien, Italien och Frankrike. Och så vi svenskar. Många tunga stöveltramp och naturen går inte så bra ihop. Inte heller fisken räcker till för alla. Därför är vissa sträckor kvoterade och endast flugfiske tillåtet. Och »no kill«. Det är drömmar om hugg som ska bli sanna. En upplevelse – och inte en måltid.
Peter Smith guidar vant. Han pekade ut kanterna, berättade om var öringen brukar stå, rabblade statistik och hela tiden strålade hans ögon; han är själv djupt insyltad i öringdrömmen.
– Jag var harrfiskare när jag kom hit i slutet av 1990-talet. Det var inte många som fiskade efter öringen då. 2003 var vi fem sex flugfiskare som fiskade på stor öring. Vi fick 20 stycken var under den sommaren. …
I flugfiskevärlden sprider sig allt, kanske inte blixtsnabbt men de flugfiskebesatta tar sig hit.
– Då fiskade jag med enhandsspö i klass 7-8, men när jag fick tennisarmbåge så gick jag över till ett lätt tvåhandsspö, 12,6 fot långt. Det är perfekt, menar Peter.
Det blir lite som lätt lax- eller havsöringsfiske. Speciellt när inte fisken visar sig vid ytan, utan smyger i djupet.
Det blev en sen natt. Robert band några nya flugor, blandade några G&T och vi pratade flugor, linor och storöring tills ögonlocken dog.
Ammarnäs med potatisbacken är världsberömd. Platsen där Tjulån rinner ut i Gautsträsk är uråldrigt sameland. Den första jordbrukarna satte ner spaden först 1827. Då hette byn Övre Gauts­träsk. Frosten var ett ständigt problem så potatislandet blev på sydsidan på en av stora moränkullarna. Blasten vajar nu lite frodigt välkomnande. Den syns från vägen när vi kör över ån in i Ammarnäs. Några islandshästar betar på ängarna. Själv har jag inte varit i byn sedan 1972. Jag var här på alpint träningsläger. Det mesta jag minns är mörkret och kylan. Det verkar som om jag bara har minnen i svartvitt från den tiden. Dessutom bröt brorsan bägge benen under störtloppsträning. De så kallade säkerhetsbindningarna var allt annat än säkra. Varken han eller jag blev någon Stenmark.
Men nu är allt i färg – och det är varmt.
I Fiskecentrums röda huslänga hittade vi André och Bodil i fiskeshopen. Flugdisken bjuder på stora, yviga rävhårstubflugor á la havsöringsfiske. Knallorangea, gröna, svarta och naturligtvis Mikkeli blue.
Från sjön Gautsträsk rinner Vindelälven ner i Sjöforsen. En perfekt flugfiskesträcka som startar med en tydlig nacke. Ammarnäsöringen äter upp sig på sik i Gautsträsk och vandrar ner i älven för att leka. Eller så äter de sig stora i Storvindeln och vandrar uppström. Det är mellan Sjönacken och Övre Järnforsen öringen samlas. Av döma av dykinventeringar och elfisken som har pågått under många år i olika fiskeprojekt så är sträckan Övre Harabacken rena kärleksnästet för öringen. Medelvikten på fångad fisk ligger runt 3,6 kilo. För att skona öringen delar fiskevårdsområdet ut måttband och har en omräkningstabeller med skattade vikter vid varje vindskydd. Tabellen startar vid 58 cm – 2,4 kilo. Det är då man räknar med att Ammarnäsöringen gör sin första lekvandring. Den största 2014 var 82 cm i Ammarnäs och 85 cm i Kraddsele. Det är vikter runt 6 kilo.

När vi åter styr bilarna förbi Kraddsele är Sjöforsen vårt mål. Sträckan är en 400 meter lång kvoterad flugfiskesträcka. Endast catch and release. Vi har både stor harr och öring på näthinnorna när vi tacklar våra spön. Ett svårt val när både kilosharrarna och storöringarna finns där.
Det är solblankt. Jag borde ta fram harrspöet men öringen lockar. Jag lägger ut en gråvit tubfluga över nacken, som legat orörd några timmar. När flugan lämnar grundkanten på andra sidan och simmar över djupkanalen, dunkar det till.
Det är fast fisk.
Spänner upp spöet och möter kraft, men mer ettrighet än muskelkilon. Det är en storprickig öring på 50 cm.
Resten av dagen går i harrens tecken. Vi tar båten över till andra sidan och låter klass 5-spöna jobba. De torra flugorna väcker harren.
Dagen bli kväll och i mörkret väntar vi oss jagande öring, men det är harren som regerar på Sjöforsnacken. Robert håvar
efter en längre kamp en kilosharr. Hans leende, den värmande brasan och en Innis & Gunn-öl bjuder till samtal. Både Joel och Robert har full koll. Linor, spön och vackert bundna flugor. Båda är musiker, gitarrlärare. Musik och flugfiske lever i gränslandet till varandra
– Vad jag än gör så går jag »all in«, förklarar Joel.
Han utvecklar det lite mer, och då förstår jag att en seriös gitarrist kan ha olika fabrikat på varje sträng. De köper inte en färdig strängsats, utan varje sträng måste passar gitarristen så att det låter »bäst«. Det är som flugspön och linor, linlängder, vikter osv. Allt är personligt.
Ännu en dag med sol, lavskrikor – och förhoppningsvis öring. Efter några timmar vid Harabackarna är frustrationen på väg att ta över. Vi är på den plats där »alla« stora öringar samlas. Men ingen visar sig eller biter.
Det är då det kan hända. I svängen uppströms tappar en kille en stor öring. 0,27 mm:s-tafsen pallade inte, utan brast.
Vi har återvänt till Järnforsen. Vi tycker vi kan sträckan. Kast efter kast. Det blir ett malande. Jag får påminna mig om att det är nu vi har chansen. »Det är bara att skärpa sig, och försök fiska varje kast bra«, tänker jag.
När du känner pulsen dunkar i fingertopparna och det susar i öronen. Lägg till ett tunnelseende. Då kan du vara kär … eller så har en stor öring bitit i din fluga. Det låter banalt. Visst, men jag har gjort bägge resorna så jag vet.
Egentligen stod jag och tänkte på en fiskmiddag och ett glas sval chablis. Klockan var precis efter fem på eftermiddagen. Planen var att åka upp till Ammarnäs och byta ut älvmåltiden mot lite »finmat«.
Jag hade klivit över gränsen till Kraddseles del av Järnforsen. Upp med linan, smeker ner den mot vattenytan, räknar till tre innan jag låter skagit-klumpen riva upp sjunkspetsen och dra med sig den långvingade svartflugan mot andra sidan. Det gäller att lägga kasten nära, och låta flugan börja fiska direkt.
Det är klart att det klara vattnet och solen gör att öringen står djupt. När flugan avslutar sitt svep in mot mig, där det grundar upp, kommer hugget. Lika överraskande som alltid vid »blindfiske«.
Spöhanden reagerar först.
Sedan hjärta.
Pulsen ökar.
Sedan kommer orden från min mun:
– Fisk.
Det är nog mer ett skrik, måste jag erkänna.
Det blir en kort fight. Det är ingen jättefisk. Inte som den öring som Peter Smith mötte när han dykinventerade i Tjulån. Den vägde sju åtta kilo. Mitt måttband skvallrar om 56 centimeter, knappt lekmogen.
Efter middagen återvänder vi till Övre Järnforsen. Spöna riggas om till intermediate-linor. Dags för siluettflugor.
Allt känns rätt. Vattenståndet, vinden har mojnat och fullmånen »lyser som var den av glas«. Till och med hästarna gnäggade när vi körde förbi.
Kraddseles fiskevärd Ethel Åberg ansluter och berättar lite om platsen.
– Jag ha sovit i den där slänten många gånger, säger hon pekar bort mot »Annikas sten« och 363:an som går alldeles ovanför.
– Min mamma var fisketokig och så fort vi passerade här så skullen hon ner och »bara ta en öring«, säger hon och ler.
Jodå, mamman det är Annika.
Ur mörkret hörs Joels rop som nästan drunknar i forsens brus:
– Fisk.
Vi snubblar alla ner mot »mammasten­en« i mörkret. Joel står med spänt spö.
– Ett panghårt hugg, och så drog den ut fem meter lina. Den hoppade en gång och gjorde fyra korta rusningar innan den ställde sig i en grop, refererar Joel.
Nu står den och trycker vid botten. Det är stumt, som ett bottennapp. Den låter sig till slut lirkas in, och strandas nedanför storstenen.
Joel tar den försiktigt och halar fram måttbandet. 66 centimeter.
Han är mer än nöjd. Hans egenbundna AH-muddler hade gjort vad den skulle. I elfte timmen.
– Ja, det var sista chansen, säger Joel mycket, mycket glatt.
En av 86 fångade Ammarnäs­öringarna i Kraddsele 2014. I Ammarnäs fvo fångades det 91.

Lasse Hallberg 2014

Bilder: Svanthe Harström