45 dead or alive – att rekommendera sunt förnuft

Har du tänkt på vad rådande fångstbestämmelser gör för fiskbeståndet i ditt favoritvatten? Är minimimått bra eller rent av skadligt? Fungerar fönsteruttag och bag limit? Kan du som privatperson göra något för att påverka dem som bestämmer? Vad är hulling bra för?

Ett möte med en ung flugfiskare i somras satte ny snurr på tankarna om fångstbestämmelser och hur bakvänt det är vid många av våra fiskevatten. Killen stod en bit bort med fast fisk på sitt spö. Glädjen gick inte att missta sig på. Han hade efter ett mycket ihärdigt nötande återigen krokat en av Ransaråns rödbukiga.

­– Vill du ha hjälp att håva? ropade jag.

– Jo tack, svarade han artigt på härlig norrländsk dialekt.

När rödingen gled in i min håv frågade han ivrigt om jag trodde att fisken var 45 centimeter lång.

– Varför undrar du det? frågade jag.

– Jo, jag tänkte jag skulle ta den då, fick jag till svar.

Jag frågade då om han var hungrig, men fick bara en fundersam blick och en huvudskakning till svar.

– Nä nä, men de måste vara fyrtiofem och jag tänkte jag skulle ta hem den då.

Då jag påpekade att rödingen var max fyrtio, kommenterade han med bekymrad min hur svårt det var att få en fisk över fyrtiofem.

– Många tänker på ditt sätt, att om en fisk är laglig är det bara att ta upp den. Därför är det inte helt märkligt att fisk över fyrtiofem är betydligt färre än dem under!

Killen fick ett leende på sina läppar och nickade betänkligt.

– Schjuuu, så är det ju!

Vi fortsatte prata samtidigt som rödingen återvände ut i strömmen.

Visst kan man äta en fångad fisk enades vi om, men då hellre en olaglig som ännu inte producerar massvis av nya fiskar. Det bör också göras på en plats där man med säkerhet vet att populationen tål det.

Ett par veckor tidigare under den så kallade sommaren stötte jag på ett glatt gäng på sex gubbar som berättade att de ätit röding så att de hade "paltkoma". När jag undrade om de skämtade fick jag till svar att jag minsann kunde kolla på högen med renset som låg där borta i buskarna.

Gubbarna hade ju lagen på sin sida och de brukade alltid göra på det viset, så vad är då problemet kan tyckas? Problemet är att regler och bestämmelser kan användas som en ursäkt då ens sunda förnuft inte räcker till.

Jag hör själv till skaran som älskar att njuta av en nyfångad fisk ackompanjerad av forsens brus. Men jag tvingar mig själv allt som oftast att bryta mot gällande bestämmelser. En produktiv och stridbar fisk är i mitt tycke allt för värdefull att ta livet av. Det kan verka oansvarigt att uppmana till lagbrott, men när rådande regler på många ställen är föråldrade och anpassade för allt annat än ett starkt och storvuxet fiskbestånd ser jag få alternativ.

Ordet fiskevårdsområde (FVO) är garanterat ett ord vars innebörd inte har så stor betydelse för de styrande i flertalet av dessa områden. Glädjande nog har jag varit i kontakt med ett antal fiskevårdsområden där uppoffringar och påtryckningar gett strålande resultat. Fråga dig själv hur fisket skulle kunna bli om vi flyttade runt lite siffror i fångstbestämmelserna? Kanske är den där fina öringen på 50 centimeter mer värd levande än som en kulinarisk engångshöjdare? Hur svårt är det då att ändra dessa fångstbestämmelser?

Jag undersöker i denna artikel om man som privatperson har möjlighet att påverka och ändra de regler som i mitt tycke är totalt bakvända. För precis som killen med rödingen är det de större fiskarna som många av oss vill ha chansen att känna på spöt.

FVO med rätt att bestämma

Av de cirka 2 000 fiskevårdsområden vi har i Sverige vill jag nog påstå att bara ett fåtal arbetar på ett genomtänkt sätt. Själva ordet fiskevård är i många fall ett ord som saknar mening. Anledningarna till detta kan givetvis variera, men vid samtliga samtal jag haft med inblandade återkommer ständigt en synpunkt. Styrelsen består av för många personer med inställningen "MITT". Det här är mitt! Så har jag alltid gjort! Ingen ska bestämma över mig! Det finns styrelsemedlemmar som knappt kan gå, men de hävdar ändå att de minsann ska fiska och få ta hem så många och så stora fiskar de vill. För så har det ju alltid varit.

Tack och lov är dessa personer med den här inställningen på väg att försvinna. Förhoppningsvis ersätts de av andra med en något mer framåtsträvande inställning.

Det finns dock ljusglimtar i FVO-mörkret. Detta gäller inte minst där ortsborna har förstått vilket ekonomiskt värde fisketurismen för med sig. I dessa tider då glesbygden går på knäna kan jag tycka att det är märkligt att inte fler får upp ögonen för vildmarksturism och inte minst fisket. Tyvärr är det i många fall enskilda individer som av ren envishet sätter käppar i hjulet för den stora skaran personer med framåtanda.

Den gemensamma nämnaren hos dem som lyckats komma en bit på vägen och verkligen förstått innebörden av ordet fiskevårdsområde är att de har kämpat länge och i rejäl uppförsbacke. Dessutom har de ofta gjort så i många år med hat och hot som vardagsmat. Jag kan inte annat än känna beundran för dessa eldsjälar som kämpar på dag efter dag, år ut och år in – för din och min skull.

Många av fiskevårdsområdena är idag förmodligen så inkörda på gamla rutinmässiga regler att de inte ens tänker på att det går att förnya sig. Det är i alla fall känslan jag har fått efter alla samtal, inte minst av det jag hade med Ernst Åslund. Han är ordförande i Övre Gimåns FVO i östra Jämtland, ett av Sveriges mest kända fiskevårdsområden. Jag hade ett trevligt samtal med Ernst om hur deras styrelse resonerade kring fångstbegränsningar och andra bestämmelser. När jag frågade honom om bestämmelsen "öring minst 40 cm och harr minst 35 cm" och varför de stora produktiva fiskarna inte var fredade fick jag ett högst oväntat svar. Det vanliga är att en sådan fråga får folk att börja vrida på sig och ta upp diverse problematik och svårigheter. Ernst menade i stället att det bara inte riktigt hade kommit på tal. Det hade liksom bara alltid varit så och ingen hade funderat så mycket över just den biten. Det slog mig då att många kanske bara behövde en tankeställare. Jag kände också att det hade varit mycket intressant att höra resten av deltagarnas åsikter på nästa FVO-möte.

Ett orosmoln i detta fiskevårdsområde är det omfattande nätfiske och trollingfiske som bedrivs i de intilliggande sjöarna och då inte minst Revsundssjön. Även om man skulle förvalta fiskbeståndet föredömligt i Gimån och Stavreströmmen, påverkas det tyvärr av dessa närvatten. Jag inser hur komplicerat detta ämne är, men samtidigt håller jag en tumme för att fler delar den positiva attityd som Ernst har.

Kraddsele och Sorsele

Jag hade en pratstund med Bo Brydsten som är en av traktens eldsjälar och även ordförande i samfälligheten Kraddsele. Jag fick veta att de har kämpat i närmare tio år för att komma dit de är idag. Det var som vanligt ingen lätt uppgift att få samtliga fiskrättsinnehavare att sträva efter samma mål. För att lyckas nå målet fick de mer eller mindre vänta på att vissa människor lämnade jordelivet. Många möten och föreläsningar med biologer och diverse experter övertygade till slut alla inblandade. Kraddsele har därför ett lysande fiske idag. De har bland annat catch and release på all öring och maxmått 45 cm på harr. Givetvis har detta genererat stor fisk, så varje år fångas harr på över två kilo!

Ett par mil sydost om Kraddsele ligger Sorsele. Ulrik Thureson driver sedan några år Sorselefisket. Han arrenderar flertalet vatten och har därigenom fördelen av att sätta upp egna fångstbestämmelser. Maxmått 40 cm på både harr och öring samt bag limit på två fiskar är en del i hans recept till ett hållbart fiske med grov fisk. Därtill finns ett flertal vatten där all öring, röding och harr ska återutsättas. Ulrik berättar att detta på bara några år medfört anmärkningsvärda resultat. Han delar också min uppfattning av hur dåligt många fiskevårdsområden styrs. Fiskevård innebär för så många att bedriva ett riktat nätfiske efter gädda och att plantera in fisk. Det som Ulrik har uppnått är, förutom att det fungerar, mer eller mindre gratis!

Ulrik har även fått människor på kommunal nivå att inse hur de ändrade fiskereglerna leder till en ständigt växande ström av fisketurister. Dessa turister köper inte bara fiskekort, utan de berikar också bygdens näringsliv på flera andra områden. Det är dock inte föga förvånande att Ulrik stött på en del motstånd på vägen. Men allteftersom byborna sett resultaten av hans arbete har de med negativ inställning tunnats ur.

När vi avslutar samtalet känner jag en oerhörd tacksamhet för att det existerar människor med Ulriks glöd och drivkraft. Utan personer som Ulrik Thuresson och Bo Brydsten som utvecklar och kämpar för fisket och utövarna, vore Sverige ett land med lägre snittvikt på fisken!

RUBRIK?

Idsjöströmmen, som är en del av Gimån, är ett lysande exempel på att flugfisket och dess utövare inte tar skada av ändrade fångstbestämmelser. Lars-Åke Olssons världsberömda flugfiskesträcka har bland annat "no kill" och hullinglösa flugor som krav. Detta har resulterat i en mycket hög snittvikt. Tvärtemot vad många skeptiker trodde då Lars-Åke började arrendera Idsjöströmmen 1989 har sträckan blivit en omtalad succé. Detta är givetvis inte bara tack vare sina stora fiskar, utan också för den stämning och trivsel som omger hela Idsjöströmmen.

För att förstå vad hårt arbete och envishet kan åstadkomma vill jag nämna några siffror. För sju år sedan hade Idsjöströmmen 350 fiskedygn. Nu 2015 hade man 950 dygn! Idag gästar flugfiskare från hela världen Idsjöströmmen och dess omgivning. Med ett sådant facit på hand funderar jag varför inte fler av landets rinnande vatten har genomgått samma lysande förvandling. Anledningen är ofta att många vattenrättsinnehavare omöjliggör en sådan process.

Givetvis förespråkar jag inte en rikstäckande "no kill”-lag. Jag vill bara att de fiskevårdsområden som har fiskesträckor med potential och möjligheter uppdaterar sina många gånger dammiga regler. Det finns egentligen bara ett enda argument till att slå ihjäl en produktiv och vild öring – och det är egoism.

Om du vill äta din fångst, finns det bättre lämpad fisk än lekmogen och stridbar sådan. På ställen med gamla minimimåttsregler uppmanar jag därför till lagbrott! Om du nödvändigtvis vill äta en fisk – ta inte den lagliga drömfisken nära toppen av pyramiden. Ta i stället någon längre ner ur den bredare delen. Detta ökar också chansen till nytt personbästa.

Länsstyrelsen

Statliga vatten ovan odlingsgränsen är med vissa undantag de vatten som Länsstyrelsen sätter reglerna för. Jag valde att intervjua flera personer som styr över fisket i de fyra nordligaste länen som gränsar mot Norge. Jag samtalade med dem som är med och styr över fjällfisket. Mina frågor fokuserade på de kvoterade och de inom flugfiskevärlden så populära vattnen.

Dan Blomkvist och David Bell, Norrbotten

Norrbotten känns som det län där man kommit längst i dessa frågor. Detta kan givetvis bero på många faktorer, men efter att ha pratat med dessa herrar känns det inte som en slump. Dan uppfattar jag som en man med brinnande engagemang. Han berättade med passion om allt från laxar med gälplomber till fönsteruttag. Som ett exempel på utveckling i rätt riktning kan nämnas att för bara några år sedan infördes fönsteruttag i Kalixälven, Kaitumälven, Lainioälven och Torne älv. Där är det endast tillåtet att behålla högst en öring per fiskare och dag i storleken 35–45 cm. Detta är bara är ett i raden av beslut som fattats under senare tid och precis den typ av förändring som behövs för att förbättra fisket.

I de 14 kvoterade vatten som länet styr råder allt från fönsteruttag till rekommendationer om catch and release. När jag hört mig för bland mina fiskebröder har jag förstått att det upplevs som att stor fisk blivit alltmer vanlig på vissa sträckor de senaste åren. Givetvis är detta uppfriskande att höra. Men på många av de kvoterade sträckorna råder fortfarande regler som kan missbrukas av dem som inte tänker utifrån sunt förnuft. Dan berättar dock att det råder förändringens tider nu.

Jag hade även ett samtal med David Bell, där tongångarna rakt igenom var positiva. David tog jobbet som fiskehandläggare i fjällen för mindre än ett år sedan och han känns som rätt man på rätt plats. David är i likhet med Dan också flugfiskare, vilket borde vara ett grundkrav för att få besluta i dessa fiskevårdsfrågor. Vårt samtal handlade mycket om eget ansvar och även om rekommendationer. Rekommendationer är något som jag menar är bra, men ändå kan de vara mer eller mindre verkningslösa.

Visst är majoriteten av dem som söker sig till de kvoterade vattnen människor som släpper tillbaka merparten av sin fångst. Men som alltid kan ett fåtal personer förstöra för den stora skaran. Fönsteruttag är också något vi pratar om och där är vi överens om att det på rätt ställe ofta ger önskat resultat. Samtidigt blir det tydligt att så mycket mer behöver göras, inte minst i de kvoterade vattnen. Mitt något skämtsamma påstående då vi talas vid är att både David och Dan jobbar åt oss flugfiskare, åtminstone vad gäller våra vatten välsignade med enbart flugfiske. Det är sådana personer som ska fatta beslut om de flugfiskesträckor som finns att tillgå – beslut som ska vara gynnsamma för naturen och fiskarna. Därigenom kan vi flugfiskare gynnas av ett livskraftigt och friskt fiskbestånd.

Torleif Eriksson, Västerbotten

Länsstyrelsen i Västerbotten är de som skapar förutsättningarna för hur fisket ska vara i bland annat Ransarån. Det var just där jag hade samtalet med rödingdrillaren som inleder den här artikeln. Min första fråga till Torleif var därför: Hur svårt är det att ändra fångstbestämmelserna i Ransarån? Av människor berörda av regler vid Ransarån har jag alltid fått höra att det är hopplöst att försöka få till en modernisering av gällande regler.

Torleif förklarade att Länsstyrelsen inte arbetade med enskilda vatten, utan att eventuella ändringar av fångstbestämmelser beslutades gemensamt för flera vatten av samma karaktär. Detta förklarades med att olika regler vid olika vatten blir för jobbigt att hålla reda på för dem som fiskar. Visst kan det vara så, men samtidigt vet alla att man måste köpa fiskekort om man ska fiska på en speciell sträcka och att man då är skyldig att känna till rådande regler. Torleif var också noga med att påpeka vikten av att fisket skulle vara tillgängligt för alla.

På frågan om minimimått berättade han att den regeln fanns för att alla fiskar skulle få möjlighet att reproducera sig minst en gång innan de blev upptagna. Grundtanken är god, men enligt mig föråldrad. När jag föreslår fönsteruttag tror Torleif att detta skulle leda till att få fiskar hade chansen att nå över måttets övre gräns. Detta berodde enligt honom på att de som fiskade förmodligen tog upp den fisk som var laglig. Ett annat märkligt uttalande var att storleken på fisk inte spelade någon roll, eftersom de kvoterade vattnen ändå var mer eller mindre fullbokade. Just den kommentaren känns djupt oroande om man tänker efter en stund.

På min fråga om hullinglös krok fick jag till svar att det enligt ett par artiklar, som Torleif tagit del av, var verkningslöst. Eftersom jag är av motsatt uppfattning, kände jag mig tvungen att delge herr Eriksson ett par intressanta fakta i ämnet. Jag berättade bland annat om Mustads planer på att övergå till enbart hullinglösa krokar i sin tillverkning, men jag tyckte mig då märka en viss tvekan. Torleif hänvisade till att en eventuell regel eller rekommendation om hullinglöst trots allt var onödig.  Det gick ju ändå inte att köpa flugor utan hulling, enligt honom. Jag känner i alla fall ingen seriös flugfiskare som inte äger en peang!

På min fråga om hur det rent praktiskt går till att föreslå regelförbättringar berättar Torleif att det hela är enkelt. Du skickar in förslaget till Länsstyrelsen, där din fråga blir behandlad. Det låter sannerligen enkelt, men vad är sannolikheten att förslaget blir hörsammat? Det enda som är säkert är att ditt brev eller mejl diarieförs.

På min fråga om en namninsamling med 10 000 namn kan ge större chans blir svaret först att han minsann inte trodde jag kunde få ihop

så många namn. Då jag propsade på att det inte skulle vara några problem blev svaret i stället – nej!

Nu kanske jag få det att låta som om Torleif och jag inte kom överens, men samtalet bjöd även på flertalet positiva känslor. Det jag snabbt förstod är att de här människorna inte har ett lätt jobb. Inte nog med att de har resursbrist och tusentals vatten att jobba med. De blir dessutom kontaktade av personer med åsikter och synpunkter från alla möjliga håll.

Jens Andersson, Jämtland

Länsstyrelsen i Jämtland har för tillfället inte ett enda kvoterat vatten. Anledningen är helt enkelt att det inte finns tillräckligt med stor fisk i deras vatten. Vad detta i sin tur beror på kräver i mitt tycke ingen djupare forskning. Det finns redan så många exempel som bevisar att fel bestämmelser på fel plats kan ödelägga en livskraftig fiskpopulation. Länsstyrelsen har därför valt att lägga vissa vatten i träda. Därefter tillämpas ibland något som kallas enskild underupplåtelse. I korta drag innebär detta att en privat entreprenör eller någon inom rennäringen sätter egna regler och fångstbestämmelser för vattnet. Jag får genast känslan av att det låter mycket intressant för oss dunsvingare, inte minst om personen som får sätta reglerna i sitt vatten har det omtalade sunda förnuftet. Samtidigt känns det otänkbart att människor som viger sin tid åt fisketurism inte gör allt för att göra sina gästers fiske så episkt det bara går. Hela idén med enskild underupplåtelse kanske kunde smitta av sig lite på Torleif Eriksson, som tyckte det var jobbigt att ge enskilda vatten unika bestämmelser.

Jens Andersson är en ivrig förespråkare av rekommendationer. Minimimåttet i rinnande vatten är ynka 25 centimeter, men Länsstyrelsen rekommenderar alla att släppa tillbaka all fisk över 35. I sjöar är rekommendationen att ta upp all småfisk, för att försöka få upp snittvikten. Jag och Jens tycks inte kunna enas i frågan om rekommendationer kontra lagar, men det råder inga som helst tveksamheter att Jens är engagerad och optimistisk när det gäller fjällfisket.

Som alltid ställer jag frågan om hullinglöst och till min stora glädje möts jag av positiva tongångar. Jens lovar att lyfta fram frågan, speciellt i Rogen som är ett av länets mer harrtäta vatten. Det var ännu ett samtal med blandade känslor, men där vågskålen lutar kraftigt mot det positiva.

Per Johansson, Dalarna

Länsstyrelsen i Dalarna styr över en enda kvoterad flugfiskesträcka. Det är Storån, som för närvarande har en regel om 35 centimeter som minimimått och max två fiskar per kort och dygn. När jag upplyser Per om hur bakvänt det är att få döda fisk som knappt blivit könsmogen samt påvisar fördelar med ett maxmått eller fönsteruttag, är han snabb med att kontra att öring är lekmogen vid 35 centimeter. Javisst är det så, samtidigt som alla vet att det ryms mer i ett litermått än ett decilitermått.

Under de fyrtiotre minuter som vårt samtal pågår är det två ord som jag hör återkomma med jämna mellanrum: resursbrist och prioritering. Per, som själv är flugfiskare, pekar på problemen som finns inom länsstyrelsen. Samtidigt får jag intrycket att han mer än gärna vill ta tag i den förhållandevis lilla biten som jag är ute efter. Jag är givetvis föga insatt i hur de på länsstyrelsen jobbar och vilka resurser de har, men hur svårt ska det vara att modernisera en enda ynka flugfiskesträcka?

Det var också konstigt att höra Per säga att jag var den första som ringt och diskuterat fönsteruttag och hullinglöst med honom. Det vanligaste ämnet var annars gädda, genom flugfiskare som hörde av sig och ville få bort gäddan från Storån. När jag fick höra att det var första gången någon tagit upp diskussionen om fångstbestämmelser i Storån fick jag blandade känslor. Jag känner mig lite stolt över att jag förhoppningsvis fått upp ögonen på Per. Jag kan inte låta bli att fundera varför ingen annan tagit upp ämnet! Är det så att de som flugfiskar inte bryr sig om storleken på fisken? Eller känner man bara, som så många jag har pratat med, att det inte är någon idé att föreslå ändringar till Länsstyrelsen? Hur som helst håller jag tummarna för att Per prioriterar på ett lite annorlunda sätt inför kommande säsong.

RUBRIK?

Sammanfattningen av alla timmars samtal med dessa trevliga karlar blir mycket positiv. Kanske är det enfaldigt av mig att tro att lilla jag kan påverka, men jag kan sannerligen somna med vetskapen om att jag gjort ett uppriktigt försök. Det som genomsyrade samtalen var, trots några undantag, en strävan om förändring. Om inte annat kommer förhoppningsvis mina barn Noah och Viola få möjligheten att dra fördel av mer sunda fångstbestämmelser då de inom några år börjar flugfiska. Givetvis är inte alla flugfiskare intresserade av ändrade regler. Men Sverige är fullt av vattendrag där det råder mer eller mindre fritt fiske, så dessa fiskare kan söka sig dit i stället.

Ett ord som återkom med jämna mellanrum i alla samtal var rekommendationer. Torleif Eriksson i Västerbotten upplyste mig om att vi fiskare inte var redo för lagar, men att rekommendationer var rätt väg att gå. Jag tänker så här: Om man förutsätter att vi fiskare inte är redo för skärpta regler och lagar, hur kan man då tro att vi ska följa rekommendationer? Seriöst? Visst var det halvjobbigt för dem som inte ville anpassa sig till lagen om högertrafik den 3 september 1967, men efter en tid hade bilisterna förstått hur dåligt det var att hålla kvar vid det gamla.

Rekommendationer är trots allt bättre än ingenting och förändringar tar tid. Jag tror och hoppas att Sverige följer rådande trend inom flugfiskevärlden och uppdaterar gamla dammiga fångstbestämmelser. Det behöver inte vara omständligt och tidskrävande. Det räcker med rätt människor på rätt plats. På så vis kommer också rödingfiskaren i övre selet vid Ransarån inte behöva vänta lika länge på en fisk av grövre kaliber.