John Atherton – impressionistiska Catskill-flugor
Den som någon gång har haft förmånen att studera våra vattenlevande insekter på närmare håll har säkert sett att dom oftast skiftar i många olika färger. Kroppen på sländan som ser alldeles grå ut vid en första anblick visar sig skifta i grönt, rosa eller kanske lite rött. Vingarna å andra sidan kanske visar skifta i lite grönt eller blått, framför allt är dom liksom kroppen sällan enfärgade. Detta var något som John Atherton som var konstnär, illustratör och inte minst flugfiskare noterade och tog fasta på när han under början på 1900-talet designade sina numera klassiska impressionistiska flugmönster. Flugorna må vara av klassiskt Catskill-snitt, men tankarna bakom deras design är i alla stycken modern. Det viktigaste för ett effektivt flug-mönster är nu som då inte hur det uppfattas av fiskaren, det som räknas i slutänden är ju som bekant vilket intryck flugan ger fisken. Uppfattar fisken flugan som något levande som går att äta eller genomskådar den bedrägeriet?
Athertons sätt att uppnå denna illusion av liv var att ta hjälp av sina erfarenheter som konstnär, och mer specifikt var det impressionismens sätt att hantera färger som han ansåg hade mycket att tillföra oss som flugfiskare. Som Atherton själv (fritt översatt) uttrycket det: ”Om du tittar närmare på en levande dagslända (inte ett torkat exemplar i en burk) kommer du att se att dess färgskala är ”impressionistisk”. Färgen är uppbyggd av många varierande toner precis som i en tavla av Renoir, Monet och andra inom den impressionistiska skolan”. Atherton ansåg att flugbindaren genom ett mer intelligent val av färger och material hade goda möjligheter att förstärka intrycket av liv i sina mönster för att på så sätt bli mer framgångsrik vid vattnet. För att sätta in detta i sitt sammanhang är det viktigt att förstå att de flugor som var vanliga i den genomsnittlige flugfiskarens askar under den första halvan av nittonhundratalet såg rätt så annorlunda ut än vad Atherton tänkte sig. De flesta fiskade på den här tiden fortfarande med flugor med kroppar av flossilke och vingar av fjäder-quill så Athertons idéer var på sin tid minst sagt ganska nyskapande.
Atherton presenterade sina idéer om impressionistisk flug-design i sin första och tyvärr enda bok ”The Fly and the Fish” som kom ut 1951. I boken presenterar han dels sina idéer om hur flugor bör vara konstruerade för att fiska effektivt, och dels flera serier av egna mönster där han omsätter sina idéer i praktiken. Den mest kända av dessa serier är hans sju dagsländeimitationer. Serien som enbart är numrerad från ett till sju går från nummer ett som är mycket ljus, till nummer sex som är väldigt mörk. Nummer sju avviker lite och är en enkel hackelfluga med kropp av bindtråd i midge-storlek. De impressionistiska idéerna kom till uttryck både i valet av material och hur dessa kunde blandas för att uppnå önskad effekt. Vingarna är för huvuddelen av mönstren spräckliga flankfjädrar från wood duck, mandarinand och andra änder. Kropparna består av sälull, både naturlig och färgad, blandad med olika slags hår från till exempel räv och bisamråtta (muskrat). De flesta av flugorna har även en rib av smal oval tinsel vilken Atherton ansåg både syntes och höll bättre än tunn metalltråd. Athertons bok är i mitt tycke mycket läsvärd och innehåller en hel del värdefull information även för dagens flugfiskare. John Atherton dog tyvärr redan året efter boken kom ut. Dock fick han förmånen att vandra vidare på det sätt han själv hade berättat för sin fru att han önskade att det skulle ske den dag det var dags, han dog nämligen med vadarna på under en laxfisketur till New Brunswick.
Nedan presenterar jag den serie av sex impressionistiska dagsländeimitationer som John Atherton designade för att täcka fiske i många skiftande vatten under hela säsongen. Den sjunde flugan som hör till serien är som sagt en väldigt enkel hackelfluga konstruerad av enbart hackel och stjärt, antingen i dun eller svart, samt med en kropp av svart bindtråd och kräver knappast någon närmare presentation. Den av flugorna jag själv fiskat mest med är nummer fem i serien vilken Atherton själv ansåg vara det bästa all-round mönstret och jag kan intyga att den fungerar alldeles utmärkt även i svenska vatten. För den som inte vill fiska med hackel-flugor av klassiskt snitt finns naturligtvis goda möjligheter att anpassa mönstren efter eget tycke och smak och i stället binda dom till exempel med fallskärms-hackel. Vad som speciellt tilltalar mig med dessa mönster är att dom är generella, inget av mönstren är egentligen tänkt att efterlikna någon specifik slända utan tanken är helt enkelt att man väljer det mönster som i färg och storlek bäst passar det som kläcker för dagen. Fiskar man samma vatten mest hela tiden kan man naturligtvis binda upp speciella imitationer för det man av erfarenhet vet brukar kläcka, men fiskar man många olika vatten tycker i alla fall jag att det känns som en vettig lösning att satsa på att fylla asken med generella mönster som kan imitera många olika arter.
Vad gäller materialen till nedanstående mönster är det kanske framför allt Cree-hacklet som kan vara lite svårt att få tag på. Just denna färg, även känd som Instant Adams eftersom den innehåller både svart vitt och brunt i samma hackel, har av olika orsaker alltid varit ovanlig. Få tuppar föds med dessa anlag, och det är dessutom enligt uppgifter från Whiting mycket svårt att med någon form av regelbundenhet avla fram just denna färg. Lämpliga substitut kan vara antingen att blanda brun och grizzly precis som till klassikern Adams, eller barred dark ginger och grizzly i lämpliga proportioner för att uppnå ungefär samma effekt. Vad gäller det ovala tinslet som används i mönstren gäller naturligtvis att det bör vara så tunt som möjligt för att inte tynga ner flugorna i onödan, själv brukar jag använda UNI-tinsel i storlek XS. Den dubbing som behövs för några få flugor blandar man lätt med fingrarna, vill man ha större mängder har jag goda erfarenheter av att använda en kaffekvarn av enklare snitt för att blanda och fluffa upp dubbingen.
Mönsterbeskrivningar
Atherton one
Stjärt: Tupphackel, ljus dun
Kropp: Ljus underull från räv, ribbad med smal oval silvertinsel
Vingar: Hackelspetsar, ljus dun
Hackel: Ljus Cree, alternativt ett ljust ginger och ett ljust grizzly blandat
Krok: TMC 100BL #12-16, alternativt annan standard torrflugekrok
Tråd: UNI 8/0 Tan
Atherton two
Stjärt: Tupphackel, rusty dun alternativt ljus ginger och dun blandat
Kropp: Ljus underull från räv blandat med naturfärgad sälull och lite hår från harens öra, ribbad med smal oval guldtinsel
Vingar: Ljus wood duck
Hackel: Ljus Cree blandat med medium dun
Krok: TMC 100BL #12-16, alternativt annan standard torrflugekrok
Tråd: UNI 8/0 Tan
Atherton three
Stjärt: Tupphackel, medium Cree alternativt ginger och grizzly blandat
Kropp: Blandning av naturfärgad och gul sälull samt ljus underull från räv, kroppen skall vara ljusgul. Athertons recept anger ingen rib för detta mönster, däremot är illustrationen i hans bok ribbad med smal oval guldtinsel. I mitt exempel har jag uteslutit ribben.
Vingar: Wood duck
Hackel: Ljus rusty, dun alternativt ginger och medium dun blandat
Krok: TMC 100BL #12-16, alternativt annan standard torrflugekrok
Tråd: UNI 8/0 Tan
Atherton four
Stjärt: Tupphackel, Cree alternativt ginger och grizzly blandat
Kropp: Naturfärgad sälull blandad med lite röd sälull och lite hår från harens öra samt muskrat, färgen skall vara gråaktig med rosa toner. Ribbad med smal oval guldtinsel.
Vingar: Wood duck
Hackel: Cree och medium dun blandat
Krok: TMC 100BL #12-16, alternativt annan standard torrflugekrok
Tråd: UNI 8/0 Tan
Atherton five
Stjärt: Tupphackel, mörk Cree alternativt brun och grizzly blandat
Kropp: Hår från harens öra blandat med lite rosaaktigt hår från harmasken vid roten av örat
Vingar: Mandarinand eller wood duck
Hackel: Mörk Cree alternativt brun och grizzly blandat
Krok: TMC 100BL #10-18, alternativt annan standard torrflugekrok
Tråd: UNI 8/0 Tan
Atherton six
Stjärt: Tupphackel, mörk rusty dun
Kropp: Blandning av mörk muskrat, eller mullvad och lite brunröd sälull, färgen skall vara mörkt brun-grå. Ribbad med smal oval guldtinsel.
Vingar: Mörk mandarinand
Hackel: Rusty dun, alternativt mörkt brun och mörkt dun blandat
Krok: TMC 100BL #12-18, alternativt annan standard torrflugekrok
Tråd: UNI 8/0 Tan
Bind en Atherton number two steg för steg:
Fäst en standard torrflugekrok i städet, vaxa tråden och skapa en tråd-bas där vingen skall fästas in. Observera placeringen av tråd-basen vid ca en fjärdedel in på krokskaftet, vingen bör inte placeras längre fram eftersom det då blir svårt att få plats med hacklet samt att avsluta flugan snyggt.
Välj ut två wood duck fjädrar som skall bilda vingarna. Fjädrarna bör vara väl matchade vad gäller storlek och form för att vingarna skall bli snygga. Välj ut så mycket material som krävs för en vinge ur toppen på respektive sida och para ihop topparna så fibrerna böjer sig ifrån varandra. Mät upp vingen genom att måtta mot kroken, ett vanligt mått på en fluga i Catskill-stil är att vingen bör vara lika lång som avståndet från krokögat till mitten på krokböjen. Klipp av överskjutande material, genom att lägga saxen platt mot kroken kan man skapa starten på en snygg taperad kropp.
Lägg ett par hårda trådvarv framför vingarna för att få dom rättuppstående. Tittar du på flugan uppifrån kommer du se att vissa fibrer i vingen vill till vänster och vissa vill till höger, använd fingrarna för att sortera ut fibrerna i sin naturliga riktning. Lägg därefter ett par åtta-bindningar runt basen på vingarna för att fixera dom i rätt läge. Fixera detta moment med en liten droppe lack mitt emellan vingarna. Det går även att göra vingarna med enbart en fjäder, välj då en fjäder med bred platt topp, vik den dubbel och fortsätt enligt punkt två ovan. Ett tredje betydligt svårare alternativ som kräver att man har tillgång till stora fjädrar är att klippa matchade segment ur fjädrarna och para ihop dessa till vingar.
Linda tråden bakåt och välj ut ett knippe långa raka tupphackel-fibrer till stjärten. Långa fina fibrer till stjärtar kan vara svårt att hitta på dagens genetiskt framavlade tuppnackar men letar man längs sidorna på nacken brukar det finnas en och annan användbar fjäder. Ett vanligt mått på hur lång stjärten skall vara är minst hela krokens längd, det vill säga ungefär lika lång som vingen. Klipp av överskjutande material från stjärten där de överskjutande fibrerna från vingen slutar för att få en jämn kropp. Bind in ribben och linda tråden till slutet på kroken.
Dubba tråden och forma kroppen. Sälull kan vara lite besvärligt att dubba med men lite vax på tråden eller på fingertopparna underlättar. För att få ett jämnt och fint resultat är det viktigt att inte försöka få på för mycket fibrer på tråden på en gång, en tuss dubbing som långsamt svävar ner mot bordsskivan om du släpper den är lagom, en tuss som faller är definitivt för mycket. Avsluta kroppen en liten bit bakom vingarna för att ge plats för att linda två hackel. Följ efter med ribbingen i jämna varv.
Välj ut ett par hackel med rätt fiberlängd och fäst dessa bakom vingen med framsidan mot krokögat. Hacklen bör ha en fiberlängd på mellan en och en halv och två gånger krokgapet, själv föredrar jag det senare. För att undvika att fibrer börjar spreta bakåt då hacklen lindas kan man ta bort lite fibrer på krok-sidan. Tar man bort så mycket så att det räcker till att linda det första varvet med bar stam mot kroken blir hacklet snyggare och man undviker problem med spretande fibrer. Vik ändarna på hacklet framåt och fäst dessa med flera tråd-varv och klipp av överskottet.
Linda det första hacklet framåt i jämna varv, två till tre varv bakom och därefter framför vingen brukar vara lagom men detta beror mycket på vilken kvalitet det är på hacklet. Fäst hacklet med ett par trådvarv och klipp av överskottet. Det kan vara klokt att säkra detta moment med ett halvslag eller ett par varv med whipfinishern.
Linda det andra hacklet framåt genom att sicksacka igenom det första hacklet. Fäst hacklet med några trådvarv och klipp bort överskottet, avsluta flugan med en whipfinish-knut vilken säkras med en liten droppe lack och flugan är färdig. Ett vanligt inslag på Catskill-flugor är att man lämnar en liten bit bar krokstam bakom krokögat. Ursprungligen gjorde man detta för att lämna plats för en styrande turtle-knut, idag är det mest en smaksak. Tycker man det är snyggt så kan man naturligtvis göra det men det har ingen påverkan på flugans funktion. Även historiskt sett har det funnits många kända flugbindare i Catskill-området som har utelämnat denna lilla detalj så det gör knappast flugan till mer eller mindre av en Catskill-fluga.
Vid städet och tangenterna: David Stenström
Alla bilder och text © FiN och David Stenström 2015