Min våröring

Tidigt i våras, i mitten av April, när längtan efter sommaren var som störst och skägget som mest vildvuxet, var jag ute på turne och besökte befintliga såväl som potentiella kunder för FiN. Jag hade varit på rull i drygt en vecka och den så kallade turne´n skulle avslutas med läsarresa i Norrbyströmmen, det var en fantastisk vecka.

Tog vägen förbi Hökensås för att hälsa på grabbarna på åsen, jag hade lite tid över. Ringde min vän Johan Klingberg. Tänkte jag skulle passa på att pumpa honom på lite matnyttig information, lite industrispionage helt enkelt. Det visade sig att Johan hade tid att träffas ett par timmar på eftermiddagen. Han föreslog att jag skulle ha vadare och spö med, han undrade om jag ville se något riktigt häftigt. Då jag har fått höra mycket trevliga historier om Johan och hans kamrater här nere om deras vår och försommarfiske var jag inte direkt sen att ”haka på”.

Vi träffas på en bensinmack, efter en sedvanlig hälsningsritual så bär det iväg på snirkliga vägar genom Smålands mörka skogar. Jag kan slå vad om att han tog extra knixiga vägar så jag inte skulle hitta tillbaka, det är ju så kära kamrater.. att man känner andra genom sig själv. Väl framme ålar vi oss i våra vadare, riggar spön, jämför flugor, ja ni vet allt det där som ingår i själva uppstartsprocessen innan man är framme och fokus mer övergår till trevliga samtal och spaning efter själva fisken. Efter en kort promenad genom buskar och snår tornar en fantastiskt vacker å upp sig. Inte direkt stor, kanske sex - sju meter bred och med en väldigt tydlig strömfåra. Strömmen var som ett litet naturens konstverk på något härligt sätt. Jag älskar denna typ av strömmande vatten, små, trånga och härligt utmanande. Det tar inte lång tid innan de första fiskarna visar sig, det är gott om bäcksländor i luften. Johan berättar att det är en tidig variant som svärmar just nu och det bara ett par veckor på nu vårkanten. Bäcksländorna är stora, omkring storlek tolv vill jag minnas. Helt plötsligt visar sig flera fina öringar, och mina kära vänner det är inga dåliga pjäser. Jag minns hur jag tittar på Johan, som bara ler åt mig. Minns hur jag ville kasta mig över fisket. Johan säger mitt i allt spännande som pågår plötsligt, lite finurligt, lugnt och  pedagogiskt. Niklas, nu dricker vi kaffe och tar det lite lugnt. Kaffe!!? Det vakar för bövelen, tänker jag, helt uppskruvad givetvis, men hör mig säga.. Ja det gör vi.

 

Vi sitter en bra stund och spanar in öringar som brutalt glufsar i sig av varenda bäckslända som kommer i dess väg, vi räknar till hela fem större öringar i höljan framför oss. En känsla började infinna sig, en mycket märklig sådan. Jag känner någonstans att jag idag äntligen kommer att få den där efterlängtade öringen över två kilo. Det är liksom självklart, under förutsättning att jag bara håller mig lugn och gör som min värd säger. Efter en skön stund lutandes mot ett trä med kaffekopp i handen och ett som vanligt trevligt samtal med min vän, om allt från fisket till livet så är det då äntligen dags. Johan ger mig en av hans läckra bäcksländor som jag snabbt knyter på min tags, jag impregnerar flugan omsorgsfullt. Vi rådgör kort om hur vi ska angripa våra fem öringar som fortsatt girigt glufsar i sig av höljans överflöd. Som den goda värd min vän är så får jag gå först. Jag väljer efter rådslag med min värd den öring som rumlar omkring längst ned i höljen. Helt plötsligt känner jag mig som om att jag är med i en film eller något, ser framför mig rubriker som ”Nik the trouthunter”. Ni vet den där coola killen som alltid får de där jättefina öringarna, jag såg framför mig hur jag står och poserar med min stora öring, lite så där lojt, självklart liksom.

Åter i verkligheten står jag där balanserandes, som vanligt lite klumpigt på en tuva i strandkanten. Nu skulle flugan ut, visste precis var jag ville ha den men hur jag skulle jag den dit var en annan ”femma”. Grenar och träd överallt, känner hur Johan får bita sig i tungan där bakom mig för att inte brista ut i skratt. Under tiden jag står där och fumlar går min öring kraftfullt och bestämt upp för att glufsa i sig ytterligare en bäckslända. Jag börjar bli nervös, ska jag missa denna chans. Nej.. skärpning.. Det blir liksom inte så mycket ”att kasta” det är mer ett fumlande med tafs och ett par meter av fluglinan. Jag får i alla fall ut flugan, inte helt som jag tänkt mig men låter den gå ändå, vill ju inte skrämma min öring. Lyfter försiktigt och fumlar åter ut flugan igen, får ut lite mer lina denna gång, på något sätt lyckas jag faktiskt få ut flugan i rätt strömkant och en tre - fyra meter ovanför öringen. Flugan går perfekt, nu kommer den där känslan igen, jag vet liksom att den kommer att ta min fluga. Men jösses, tre - fyra meters drift i en ström.. hur lång tid kan det egentligen ta, det kändes som en evighet. Plötsligt exploderar vattnet framför mig, min öring fullkomligt kastade sig över min fluga.. och vet ni vad.. den sitter. Men.. hjälp, vad gör jag nu? Joooohan.. Då hör jag det igen, den där lugna pedagogiska småländska filuren bakom mig.. -Niklas, ta det nu bara lugnt, så löser det sig ska du se. Lugnt!!.. benen skakar, jag mår nästan illa. Det känns som en evighet när min öring rumlar omkring där i den mörka höljan, som om tiden liksom stannat. Vet inte hur länge jag höll på, kunde liksom inte göra mycket annat än att hålla spö och lina sträckt och hänga med. Det var lite som när jag är ute och går med Dennis, min hund som aldrig riktigt gör som jag vill. Min öring börjar tröttna och i det bärnstensfärgade vattnet fick jag då och då äntligen en skymt av öringen, den var riktigt stor. Kommer ihåg Johan säga att ja du Niklas, du kan nog vara ganska säker på att du inte kommer att få en större öring än detta i år. Men öh!.. jag har ju liksom inte fått upp denna ännu. Öringen var nu riktigt trött och jag började förstå att jag faktiskt skulle få upp den. Johan frågade lite försiktigt om jag ville ha hjälp med att håva, självklart vill jag ha hjälp, mina ben skakade så pass att jag inte visste hur jag skulle bete mig. Jag minns hur jag snubblar då jag ska kliva av min tuva för att ta mig till en bättre position så Johan lättare kan komma åt att håva min öring. Min öring är nu riktigt trött, liggandes på sidan i vattnet lyckades jag lättare och lättare få in den till strandkanten, till slut ligger den i Johans håv. Lyckan är fullkomlig, en härlig känsla av eufori infinner sig. Min öring var nu… min öring.

Det tar ett tag att lugna sig, men efter ett tag så kommer jag till sans och lugnet infinner sig. Vi sätter oss ned och fortsätter tala… om min öring givetvis. Min värd lyssnar tålmodigt, precis som om han inte redan precis sett allt, en riktigt bra fiskevän helt enkelt. Han orkar till och med att lyssna på överdrifterna, gissar att jag förmodligen tog i lite om hur häftigt hugget var, hur stark min öring var med mera. Men som den tålmodige pedagogiska vän han är så lyssnade han och höll med. Vi tog sedan en promenad längs med ån, han visade mig och berättade hur de upptäckte ån som barn och hur de genom åren kämpat och slitit för att få det till vad det idag är. Vi stod på en bro och tittade över ån och plötsligt sa Johan, nu har det nog lugnat ned sig i höljan, nu går vi tillbaka och tar en till. Det var en väldigt odramatisk kommentar, en självklar på något sätt. Väl tillbaka i höljan smyger Johan ut och i andra kastet krokar han ytterligare en av de öringar vi tidigare sett rumla omkring.

Vilken eftermiddag jag fick med min vän, jag lärde mig massor och äntligen fick jag min efterlängtade storöring. Jag kommer aldrig glömma detta,  ett minne som för alltid kommer finnas kvar i mitt inre, tack Johan.

Vid tangentbordet Niklas Dahlin