Idag käre läsare har jag lekt med ett mönster vid namn Mörke John. Flugan är med handen på hjärtat egentligen inte ett eget mönster utan mer en variant av den mer kände Europea 12, samma fluga men med andra färger kan man säga. Mörke John kommer från en av våra få professionella flugbindares städ, Harry Strandberg, Harry finns tyvärr inte längre ibland oss mer än själsligen möjligtvis, eller varför inte genom sina flugor. Jag hittade på flugan i min väns bok ”Länge leve flugfisket”, i denna bok finns ett trevligt kapitel om Harry Strandberg hans historia och hur Leif och han möttes. Jag gillar verkligen flugans utseende, och efter att faktiskt fiskat i Gimån ett flertal gånger under Nattsländekläckningar, så förstår jag varför Harry valde den mörkare färg som hans variant har.

 

Denna lilla skrivelse handlar dock inte om flugan utan jag ska i detta försöka förklara hur jag gör för att få till en hyggligt krag hackel samt ett hyfsat avslut. Vi vet alla att denna typ av information mer är för ögat än för fisken, inte tror jag att jag får mer fisk bara för att hacklet ligger snyggt eller att jag har ett snyggt huvud på min fluga. Däremot så tror jag på den tillfredsställelse en riktigt snygg fluga ger mig då den ligger i min ask.

Att få till ett tillfredsställande hackel på sin fluga kan ibland vara lite lurigt. En parameter är givetvis frågan om vilken kvalite du har på ditt hackel. Men även de finaste Whiting nackarna kan ibland ha hackelfjädrar med inte helt runda eller med lite styvare stammar vilket genast gör det lite svårare. Nedan ska jag i alla fall försöka dela med mig av lite tankar som hjälpt mig att få ett något bättre resultat, bättre är fel ord... tillfredsställande passar bättre.

Jag använder så bra hackel jag kan få tag på, Whiting, Charlie Collins jag har till och med en Keough, den sistnämnda höll jag på att slänga men i sista stund tog min vän Roy Christie hand om den och färgade den åt mig, efter detta blev den helt underbar att binda med, fjädrarna blev liksom mer följsamma efter färgningen. Jag har provat flera nackar från Indien men aldrig hittat någon som är något att ha, har hört att man kan ha tur men jag har gett upp, för mig är det enbart de genetiska nackarna som gäller.

Då ska jag försöka förklara hur jag går tillväga. Jag börjar med riva av några extra fibrer på hacklefjädern på den sida som kommer ligga an mot underlaget detta hjälper mig att slippa irriterande hackelfibrer som sticker ut bakom hacklet. Binder sedan in hacklefjädern och ser till att jag får en jämn och fin grund, är det ojämnt kan det lätt bli så att hacklet hamnar snett eller glider. Innan jag lindar hackelfjädern

Linda hacklet i tighta varv fram emot krokögat, stanna med hacklet någon mm innan krokögat och säkra fjädern med tre hårda varv som lindas mot krokögat med bindtråden.

Ta tag i fjädern och vik den bakåt, håll den med ett fast grepp, linda nu ytterligare tre hårda varv bindtråd men nu bakåt mot hacklet. Genom att ha gjort detta så har vi låst fjädern.

Ta nu din hackeltång och fäst den en bit ned på fjädern. Håll ett fast grepp om bindtråden och snurra sedan hackeltången ända till dess att fjädern går av.

Här ser vi hur det ser ut efter att fjädern gått av, linda nu ett par varv med bindtråden och avsluta med en whipfinish.

Jag brukar skära av tråden med saxen och sedan avsluta med ett lager lack. Då var denna klar, nu vet jag ju inte hur ni känner men jag brukar ofta tjata om det jag tycker är viktigast av allt, att man själv är nöjd... och denna känner jag mig hyggligt nöjd med.

Har ni några frågor kring detta eller något annat flugbindningsrelaterat problem annat så når ni mig påniklas@flugfiskeinorden.se

Ha en trevlig kväll

Vid städet Niklas Dahlin

Nu har det gått snart en vecka sedan vi var med FIN på Sportfiskemässan i Kista, en vecka full av reflektioner. Dagarna efter en mässa är man helt snurrig, mängder med information som ska sorteras och behandlas. Framåt Onsdagen börjar hjärnan att fungera någorlunda och man börjar känna efter, hur var det gentligen.. Får FINś del vad det en succe i form av mängder med möten med både gamla prenumeranter, helt oroligt häftigt att möte alla som varit prenumeranter sedan starten 1979, det är långt fler än vad man kan tänka sig. Vi träffade även en hel del nya sköna flugfiskare som nu är en del av vår familj.

Vi var till i år bra rustade med ett skönt gäng med William i spetsen som tog hand om montern, vi sålde böcker och prenumerationer i löpande band. Vi på FIN vill passa på att tacka alla som hjälpte till speciellt tack till Christer Holmberg, Renata & Alexander Gullstrand som jobbade från tidig fredag till att plocka ned montern på söndag eftermiddag, tack även till er andra.

Nu var det givetvis inte enbart sälj som gällde i montern, Svanthe Harström visade bilder, Leif Milling var med och försålde Bibiliofilutgåva av sin nya bok "Min å", helt otroligt men jo, han sålde alla 100 som kommer att göras. Vi hade även Owe Landström på plats och signerade sin nya bok om Carsten Lorange. På hantverksidan hade vi Niklas Dahlin med som flugbindare hela helgen.

Nästa år är vi i Jönköping på Elmia, taggade som vi är så har redan planer börjat smidas, men först ska vi möta en kommande våren och en ny fiskesäsong.

Ha det gott så hörs vi snart igen.

Det var någon vecka sedan jag svingade spöet nu och det är alldeles för länge sedan, senast jag hade benen i vadare var på Hökensåsområdet. Jag har dock kommit igång ordentligt vid städet istället och det är ju en någorlunda kompensation och lugnar längtan till öringvatten något.

Det var kul att se en del nattsländor kläckas i sjöarna, de är väldigt vackra de höstkläckande nattsländorna i de för årstiden passande färgerna brunt och orange. De kallas ju även ”October Caddis” eller ”Cinnamon Caddis”, som du säkert vet. Så det var inte jätteförvånande att de på området fina regnbågarna och öringarna högg på en svart eller mörkbrun Antronpuppa sakta hemfiskad under ytan, speciellt när det började skymma och när det mörknat. Jag hade ett par riktigt brutala hugg på dessa puppor som böjde ett par krokar för mig. Härligt!

När vi planerar vår- och höstresorna till Hökensås så är det främst ”myggfisket” vi har i åtanke, det är kallt i vattnet, fisken är pigg och många har gått länge i sjöarna och att försöka fånga dessa med mycket små imitationer är en riktig upplevelse. Och även i år hade vi fint myggfiske och den rigg som fungerade bäst var alltså en liten kläckare, jag använde en variant av en Shuttlecock bunden med quill och ett sälhårsthorax, under den knöt vi fast en liten puppa. Nästan uteslutande tog fisken puppan, vi tolkade det som att de tog den på väg upp för att ta den flytande, detta då det var tydligt att många fiskar åt i ytfilmen. Men det fanns en annan vakbild också där fisken åt under ytfilmen, därav helförsäkringen med puppan. Vi kastade riggen där fisken vakade, sen var det bara att försöka ha tålamod och göra mothugg närShuttlecock rörde på sig. Riktigt spännande!

Nattsländor, flicksländor och fjädermygg … men hökensåsflugan nummer 1 för mig och säkert många med mig är Black Martinez. Första gången jag hörde talas om den här svarta nymfen var inte överraskande på i Hökensås. Det var nog på min och min kompis Pers första resa dit för ett gäng år sedan, eller någon av de första gångerna. Vi var ganska oerfarna flugfiskare och ingen av oss band några flugor på den tiden. Per hade med sig en pärm med ett antal tummade A4:or som kom från hans svärfar som har flugfiskat i många år, jag kommer ihåg det som att det var hans svärfars ”Hökensåspärm” med information om området, sjöarna och flugor som han hade sparat i en pärm. Det var så man gjorde innan Dropbox, molnet och Google Drive. En av sidorna i pärmen var antagligen extra tummad eller så hade Pers svärfar tipsat Per om just den sidan för den handlade om en fluga som hette Black Martinez, vi trodde vi funnit flugfiskets heliga gral och begav oss upp till shoppen och handlade på oss ett gäng sådana.

Vi försökte med flugan men det gick inte bättre för det och självklart så var det flugans fel så den föll något i glömska. Några år senare när jag börjat binda flugor och jag satt och bläddrade i Lennart Bergqvists ”Flugbindning på mitt sätt” så dök flugan upp igen och sen dess har den varit en självklar spelare för mig vid fiske i stilla vatten. Och givetvis var det inte flugans fel att vi inte fick någon fisk på den de första gångerna vi provade den. Tillfälligheter och/eller bristande kunskap och erfarenhet i allt från t ex. oförsiktig vadning och hemtagning av flugan är säkert mer troligt anledningen till att vi inte fick fisk på den vid de första trevande försöken.

Black Martinez bands först av amerikanen Don Martinez på 1930-talet och som jag har förstått det så var flugan den överlägset mest populära nymfen i USA under den eran. Don eller Donald Martinez anses ha varit den som gjorde torrflugefiske populärt i Yellowstoneområdet i USA, men trots det så är det den här effektiva svarta nymfen som han för evigt är förknippad med. Det sägs dessutom att det var Don som ligger bakom att det populära mönstret Wooly Worm idag används så flitigt i ”over there”.

Vad som gör Black Martinez så bra och effektiv här hemma hos oss och för mig främst vid sjöfiske kan vi givetvis bara gissa. Min gissning är att det är kontrasterna mellan det ljusa hacklet/benen, som skall bindas så livfulla som möjligt och den svarta kroppen. Den kan givetfis även imitera allt möjligt från trollsländenymfer (som t ex. en annan klassiker Montana också kan) och småfisk. Hur som helst så bör du ha ett gäng, både större och mindre, i din ask när du fiskar i Hökensås eller andra stilla vatten. På den version som jag bundit som du kan se på bilderna här har jag valt att binda in hacklet mer uttalat som ben på en nymf. Att klippa till en rapphönefjäder som ett V, fästa framme vid krokögat och sen vika över ett material för vingtäckare tycker jag blir snyggt, men framför allt så blir benen väldigt livfulla.

• Krok: Knapek N
• Tråd: UNI 8/0 (svart)
• Stjärtspröt/ben: rapphöna
• Kropp/thorax: Awesome Possum (svart)
• Rib: UTC Wire (copper, strl. brassie)
• Vingtäckare: Flashback (olive) förstärkt med Diamond Hard

Jag har lidit stora förluster

Hösten är här och säsongen börjar så smått gå mot sitt slut. Lite sorgligt är det men hösten och vintern kan ändå leverera mycket som är roligt. Bland annat att fylla på flugaskarna med nytt godis. Sanningen är den att innan säsongen startade så var de i militäriskordning i och bland askarna men efter en hård säsong så inser jag att mina askar fått lida svåra förluster. Det är väl jag som på något sätt varit härförare så jag är väl i mångt och mycket ansvarig för förlusterna. Så det är väl lika bra att erkänna att jag satt ett par flugor i träden och i botten på någon sjö eller älv när jag ibland varit lite för våghalsig eller haft övertro på min kastning.

Med allt detta i bakhuvudet så började jag igår att fylla på med lite nya flugor för täta luckorna i askarna. Det var ett tag sedan jag band små torrflugor så gårdagens flugbindning bestod av relativt enkelt flugmönster för att komma in i stämningen och inte tappa sugen när det går åt skogen.

 

Krok: Partridge SUD #16

Kropp: Oliv Biot

Stjärtspröt: Coq de Leon

Hackel: Naturfärgad CDC

 

Ha en underbar dag var ni än befinner er

Med denna fluga vill jag visa att man ibland faktiskt kan bryta det klassiska mönstret och lägga till något man snappat upp på vägen. I detta fall har jag låtit fantasin flöda iväg då jag skulle binda mig några Quill Gordon. Vill inte på något sätt påstå att jag kommer med någon ny ide i och med detta, det finns givetvis mängder med kroppshacklade torrflugor.

Quill Gordon är en av mina absoluta favoriter, att både binda och fiska. En fluga som givetvis funkar alldeles utmärkt som den är. Under ett fiskepass började jag lite smått fundera på hur jag skulle kunna få lite bättre bärighet i flugan. Den extra bärigheten kommer lättare att ge mig längre drifter på flugan, speciellt i ett något mer kraftigt strömmande vatten. Ett alternativ var givetvis att jag skulle jobba på att bli en bättre kastare, men jag kom snabbt fram till slutsatsen att det var lönlöst. Det blev att lägga över tankarna till flugbindningen istället. Tankarna började då kretsa kring ett kroppshackel.

Normalt tar en kroppshacklad torrfluga bort en stor del av själva kroppen. För att undvika att så skulle ske på denna fluga valde jag att riva bort fibrerna på ena sidan av fjädern innan jag lindade den, valde vidare att inte linda hacklet alltför tätt. Resultatet av mina tankar blev en fluga med god bärighet och med en fullt synbar underkropp.

Denna fluga skickade jag faktiskt in till en tävling i USA 2011, Southern Appalachian flytying contest. Det finns givetvis mycket att säga om att tävla i flugbindning men flugan gav mig en tredjeplats vilket jag är väldigt stolt över.

Vi binder en Rough Gordon

Jag börjar med bindtråden precis bakom krokögat. Lindar tråden ned mot mitten på krokskaftet och tillbaka igen mot krokögat. Jag stannar med tråden där jag vill binda in vingen. Nu har vi en jämn och fin grund för vår vinge, inget kommer nu att glida omkring.

Välj ut två flankfjädrar av woodduck, bäst resultat får du om du väljer fjädrar som har jämna toppar och ser likvärdiga ut. Jag väljer i detta fall att använda mig av topparna på flankfjädern. Det går även att använda enbart fibrerna men det visar vi på en annan fluga. Detta sätt ger i min mening den snyggaste vingen.

Lägg fjädrarna ”rygg mot rygg”, se till att båda fjädrarna har samma längd. På bilden ser du att den högra fjädern ligger något lägre än den vänstra, så den korrigerar jag innan jag binder in den.

Greppa fjädrarna med vänster hand och se till att vingen får samma längs som krok-skaftet är långt. Vid inbindningstillfället ser du till att inte släppa greppet om vingen, detta för att fibrerna ska ligga så långt som möjligt på ovansidan av krok-skaftet. Du binder in genom att göra en så kallad ”pinch and loop”, ett löst varv runt inbindningspunkten medan du håller du tråden mellan tumme och pekfinger i ett fast grepp för att sedan dra åt.

Lyft nu upp vingen och lägg 5-8 bindtrådsvarv framför vingen, se till att arbeta in tråden framför vingen ordentligt. Då vi kommer att ha en ”Quillkropp” på denna fluga måste vi tänka på hur vi tar bort överflödigt material. Vi klipper helt enkelt av materialet så att det får en tapering. Som du ser på bilden lämnar jag längd på de övre fibrerna, genom att göra så får jag lättare att med bindtrådens hjälp få till ett jämt och fint underlag.

Vänd ditt städ så att flugan vänder sig bort från dig. Titta på fibrerna och hjälp dem med dina fingrar att hamna på rätt sida av flugan. Du ser på fibrernas ”kurva” vilken sida det ska vara på.

När din fluga ser ut som på bilden är du redo att gå vidare, vänd tillbaka ditt städ.

Nu ska vi säkra vingens position. Vi börjar med att bindtråden ligger med ett varv framför vingen. För bindtråden så att den kommer mellan vingarna enligt bilden. Sedan under kroken och upp igen…

…för att sedan gå mellan vingarna igen. Avsluta detta moment med ett varv runt kroken framför vingen, håll ett fast grepp runt vingen och dra åt. När du är klar med momentet drar du lite i fibrerna så att de hamnar där du vill ha dem. Du kan nöja dig med detta eller välja att göra ytterliggare ett steg för att få vingen ännu mer kompakt.

Se till att bindtråden kommer på baksidan av vingen. Vi tar först hand om den bortre vingen, lyft tråden ovan krokskaftet och runt vingens bas (som du ser på bilden) och ned med bindtråden på bortre sidan av krokskaftet.

Nu ska vi göra likadant med den andra vingen. Lägg tråden mellan vingarna och ett varv runt vingbasen, slutför momentet genom att gå runt krokskaftet, ta ett fast grepp om vingen och dra åt.

Linda bindtråden i täta varv till du når krokskaftets slut (där krokböjen börjar). Tänk på vikten av att du i detta moment får en jämn och fin grund då vi ska linda ett påfågelherl över kroppen. Klipp ej av det överflödiga materialet.

Välj ut ett ca 8-10 långa styva fibrer från en tuppnacke eller sadel. Jag brukar binda dessa flugor med en stjärt något längre än krokskaftet. Jag fäster stjärten med två till tre varv bindtråd och avslutar momentet med ett varv under stjärtfibrerna och ett avslutande varv över igen för att fixera dem.

Bind in det strippade påfågelherlet med sin ljusa sida uppåt. Tänk på att inte ta i för mycket då du fäster herlet, det händer ibland att det då går sönder.

Till kroppshacklet behöver du en fjäder med en fiberlängd motsvarande krokgapet. Vi vill fortfarande att kroppsmaterialet ska få en betydelse för flugan, därav river vi bort fibrerna från ena sidan av fjädern. Håll fjädern med sin ”glansiga” sida mot dig och dess spets uppåt, riv bort fibrer från den vänstra sidan. För att undvika att vi binder in allt på samma ställe så vänder vi flugan upp och ner, bind sedan in hacklet med spetsen först, se bilden.

Vänd tillbaka flugan på rätt köl och transportera bindtråden till straxt bakom vingen, jämna fina bindtrådsvarv.

Vik upp påfågelherlet försiktigt och linda herlet fram till bakom vingen, täta varv ”kant i kant”. Säkra herlet med två bindtrådsvarv.

Applicera ett tunt lager med tex superattack (superlim). Linda sedan kroppshacklet, följ påfågelherlets segmentering, ej för tätt. Hacklet kommer i och med superlimmet inte att ”glida” på grund av det annars något ”glatta” kroppsmaterialet.

Välj nu ditt kraghackel, längden ska vara ca 1,5 gånger krokgapets längd. Håll den glansiga sidan mot dig återigen och riv av lite extra fibrer på ovansidan och klipp av ett antal på undersidan. Genom detta moment får du ett hackel som kommer att sitta ordentligt då du binder in det samt slippa irriterande fibrer som sticker ut bakåt i kroppshacklet.

Bind in hacklet och linda din bindtråd till den position där du vill avsluta hacklet.

Vi lindar hacklet ungefär två varv bakom och två framför, lite beroende på humör och givetvis kvaliteten på hacklet. Vissa hackel har färre fibrer, då kan man försöka få plats med ett eller två varv extra. Innan du klipper av hackelfjädern, lägg tryck på bindtråden och för fjädern fram och tillbaka. Detta gör så att tråden jobbar sig in i stammen på hacklefjädern vilket lämnar ett nättare huvud. Klipp bort fjädern och avsluta med en whipfinish och lite lack.

Klart för asken.

Vid Städet

Niklas Dahlin

Så satt jag på Air Berlin planet på väg till Österrike. Vem hade kunnat ana att flugbinderiet skulle ta mig på sådana här äventyr efter bara några års övning. Det var en herre som heter Gerald Zwiauer som under försommaren hörde av sig för att fråga om jag var intresserad av att komma till ett event.

En grupp som kallar sig Friends of Enns har en gång om året en sammankomst då det flugfiskas under en helg i september. Det var också någon form av workshop på kvällarna, och i år var det alltså jag som stod för underhållningen.

En man med ett stort leende mötte mig på flygplatsen i Wien, och det första jag tänkte var att jag aldrig hade känt igen honom från de bilder jag sett på Facebook. En kopia av Niklas Strömstedt visade vägen till bilen som tog oss till närmsta pizzeria. Planen var att spendera natten i Wiens uteliv för att tidigt morgonen efter fara till ett av Geralds klubbvatten strax utanför staden. Efter att vi ätit och druckit en ”weissespritze” (vitt vin och bubbelvatten) så tog vi mina bindmaterial och gav oss iväg till en flugfiskebutik. Det var nämligen än gammal man som hade fått höra att jag var i Wien på besök, och han ville hemskt gärna ha en privat flugbindarlektion av mig. Med malliga steg och via tunnelbanan tog vi oss till butiken vid namn Active Fishing och efter att jag avnjutit en Gösser så kom mannen och flugbindandet kunde börja. Jag frågade vad han ville se och eftersom det inte spelade så stor roll, så föreslog jag Patrik Johanssons ”Frisörmyggan”. Jag berättade att det var ett svenskt mönster, som var något av en ”hype”. Han nickade och tittade intresserat på då jag gick loss på en TMC 212y i storlek 17. Halvvägs in i flugan så fick han syn på min tatuering.

En full sleeve föreställande en öring. –Wow it´s a trout sade han häpet. Jag höll fram armen så att han skulle se bättre, och precis som han sträckte sig fram för att peta med pekfingret på tatueringen så skrek Gerard med bestämd röst – DON´T TOUCH HIM! Farbrorn drog förskräckt undan sin hand och tittade nervöst på oss. Men efter ett par sekunder så började vi skratta och jag återgick till flugbindningen med ögonen tårfyllda av skratt. Efter att vi visat hur Frisörmyggan låg i vattnet så fortsatte jag med en annan favorit. Gunnar Bingens mördarfluga Dyret. Den tillsammans med en simmande slända av hjorthår fick avsluta denna märkliga, men minnesvärda lilla session. Efter att ha spenderat natten i ett flertal rökiga pubar, så vaknade jag morgonen efter med en inte alltför saftig smak i min mun. Efter en stadig frukost på ett närliggande cafe så kändes ändå fiskesuget ersätta känslan av att ha smakat alltför många öl kvällen innan.

Efter ungefär en och en halv timme i bilen så parkerade Gerald vid en kristallklar liten å som ringlade sig mellan husen i en liten by som hette Fischa-Dagnitz. Det ginklara vattnet bekräftade det Gerald sagt. Han hade också berättat om de otroligt svårfiskade öringarna och regnbågarna som fanns, och efter ett par timmars fiske så tvivlade jag inte det minsta. Visst hade jag fisk på, men de flesta simmade iväg innan jag ens valt fluga ur min ask. Färden gick vidare mot floden Enns belägen i Liezen Styriaregionen. Vi skulle bo och binda flugor i ett pensionat beläget ett par kilometer från själva floden och vägen dit var minst sagt vacker. Efter snabb incheckning i rummet och middag bestående av Wienerschnitzel så var det dags för flugbindning. Det var ungefär trettio deltagare inför helgens fiske och till min och Geralds stora glädje så var de flesta samlade runt bordet för att höra och se min lilla lektion. Även denna gång började jag med Frisörmyggan med quillkropp och det bestämdes att vi skulle hårdtesta den dagen efter på Enns fiskar. Några fler av mina favoriter bands under kvällen och efter sista flugan fick jag en värmande applåd.

Lördagens fiske inleddes mellan lodräta klippväggar i en något grumlig Enns. Mycket regn hade fallit de senaste veckorna och Gerald förklarade att fisket skulle bli mycket svårt. Då vi inte såg ett enda vak, valde jag att fiska med en siklöja, och efter en stunds fiske kunde jag glatt konstatera att jag fått mitt livs första vilda regnbåge. Ingen jätte precis, men otroligt vacker och stridbar. Den släpptes åter så fort att jag inte ens var beredd på det, och ett fotografi uteblev. Dagen förflöt och efter en till regnbåge (denna gång på en Frisörmygga) så for vi ner till en sträcka av floden där det grillades korv och dracks öl tillsammans med övriga medlemmar. Precis utanför där lunchen åts så visade Gerald mig att det stod harr och vakade. Det stod högst på helgens önskelista.

Att fånga en Adriatisk harr på torrfluga. På med en Frisörmygga och ut i det iskalla vattnet. Napp efter bara några kast och glädjen var total! Detta firades med en kall öl och en ny torr fluga på tafsen. Jag vadade ut mot ett nytt vak, och nappet kom omedelbart. Jag vadade in till land igen för att värma mig och byta till en torr Frisör. Då detta upprepats fyra gånger, så började de övriga deltagarna omkring mig att använda svordomar, och en del av dem vågade sig fram för att se vad jag använde för mirakelfluga. Jag svarade glatt att det var den jag visade kvällen innan, ”The Hairdresser” och delade med mig av de exemplar jag hade kvar i min ask.

Summan av kardemumman är väl att Patrik Johanssons lilla skapelse är en enkel men genialisk fluga som numera även är något av en ”hype” även i Österrike!

SBS video finns på min Youtubekanal 

All the best!

Markus Hoffman