Klinkhamer

Få saker är mer avkopplande än att fästa några välkända krokar i bindstädet och binda upp ett gäng Klinkhamers. Det är förkylnings- och sjukdomskaos hemmavid, jobbigt. Så när barn och familj legat och ojat sig i soffan har jag kopplat av på det sätt jag föredrar, inte i soffan alltså, utan vid mitt flugbindningsstäd. När jag inte direkt har något utstuderat mål, en livscykel eller en ny teknik att testa så binder jag antingen Klinkhamers eller F-Flys. Varför? Jo, det är de två flugor jag alltid har behov utav och aldrig kan få för många. På tal om F-Fly förresten så läste jag att skaparen av världens enklaste och effektivaste fluga (?), Marjan Fratnik tyvärr gick bort i slutet av augusti.

Jag har under underhållit att experimentera med olika varianter av Hans van Klinkens signaturfluga och jag har det väldigt roligt i mitt experimenterande. Det är en tacksam fluga att applicera olika material och bindtekniker på och förutom träning så är grundreceptet så genialiskt att de flesta av de mer eller mindre psykadeliska slutresultaten är fullt fiskbara. Men oavsett det så är det en rolig fluga att binda och en rolig fluga att fiska, och det är ju lite själva tanken, eller hur?

På bilden ovan ser du dels en (i tre färger) klassisk Klinkhamer Special bunden på enPartridge 15BN, men där jag använt en kroppstråd/garn istället för dubbing. Och sen då nedan resultatet av de mer psykadeliska experimenten, en riktigt hårig kuse bunden på den då, passande nog, mer extrema Partridge 15BNX. På denna variant har jag använt touch-dub metod och använt en syntetisk påfågeldubbing istället för naturliga herl. Jag gillar att den ser så ”buggy” ut och när jag doppar den i vatten binder och bildar bäverdubbingen, som jag touchdubbat med, massor med luftbubblor och det ser allmänt läckert ut. Jag är säker på att den kommer att fånga firre!

En sak som är säker med flugbindning är att du sällan ”är först”, man sitter där vid städet och leker med material, krokar och sin egen kreativa förmåga. Du får en briljant idé och förverkligar den, oftast tar det några försök innan du blir nöjd. Men så slutligen tror du att du har skapat något nytt och känner dig väldigt stolt. Men, som sagt, du är sällan först när det kommer till flugbindning…

Oavsett om du är först eller inte så är det ovanstående som är en del av tjusningen med flugbindningen och oftast är det så som våra favoritflugor skapats. Man börjar med något eller någon annans idé och bygger vidare på den idén, förbättrar och/eller förändrar. Precis som med konst i övrigt. Detta är något som fascinerar mig väldigt mycket och samtidigt gör att jag har stor respekt för många innovatörer där ute, både levande och döda – Stalcup, Harrop, La Fontaine, VanKlinken, Klingberg, Bergqvist, Wiltshire … listan kan göras lång.

När jag skulle lägga min yngste son häromkvällen somnade jag före honom, och sov gott i en timma. Väldigt skönt givetvis, få saker slår en tupplur vid 19:00 en vardagskväll. Dock innebar tuppluren att jag var väldigt pigg vid 23:00 när jag borde sova. Resultatet av min bonusartade pigghet och övriga funderingar på flugor och mönster som ju upptar mycket av mina tankar (jag är normal annars är min förhoppning) blev att jag plötsligt fick tankar om en fyra-fem flugor baserade på en annan. Grundmönstret jag funderade på var Hans VanKlinkens ”Klinkhamer Special” – en fiskfångare i många år som ju imiterar allt och ingenting.

Hur skulle man kunna använda ”Klinken” för att matcha det som kläcker? Jag har ju tidigare, med hjälp av marabou, gjort ”burriga” Danica- och Vulgata-kläckare med inspiration från tidigare nämnd Hans. En av mina nattbryderier är flugan du ser här ovan, en mer uttalad dagsländekläckare som jag tycker imiterar en nystigen nymf väl och som jag hoppas ska locka till hugg.