Bäverlax av Mikael Engström
Jag och min fiskevän Fräsare som gör kugghjul på Scania står på bron och ser på älven. Plötsligt kommer en stor man med stor hatt ut ur buskarna. Han balanserar på kantiga stenar från den rasade stenkistan. Vant och säkert kasta sin fluga över de små blankorna i strömmen nedanför fallet. Det är Fiskepolisen. Han är tillsyningsman över älven och de få laxar som fortfarande vandrar upp genom strömmarna. Fiskepolisen kan varje sten och grop. Han vet var laxarna stannar och var det är värt att fiska. Men han vet mer än så. Det är faktiskt mycket märkligt. Varje nyårsafton ringer han mig och talar om vilken dag och på vilket klockslag första laxen kommer att tas. Det kan ju vara en rolig grej. En tradition att sätta ett datum att se fram emot i vintermörkret. Men när det också visar sig stämma är det liksom inte roligt längre. Jag tror inte på Gud och jag tror inte på ockulta saker. Jag har svårt att handskas med det här. Även om jag inte tror skulle jag aldrig våga stanna i stugan på den förutbestämda tiden. Tror jag då? Är jag en tvivlare? Jag vet att ingen kan förutsäga någonting. Ingen kan veta vad som ska hända. Men ändå så har första laxen här i byn ett datum. År efter år efter år. Jag vet att ni inte tror mig, ni tänker att han vill göra en historia. Faktiskt har jag kämpat för att försöka få en lax före det utsatt datumet men misslyckas. Fräsaren har faktiskt misslyckat att få en lax överhuvudtaget. Men han har bara hållit på med laxfiske i fyra år. Det kan ta längre tid än så innan man får sin första lax.
Årets datum är den 19 juni mellan klockan 14.00 och 15.00. I dag är det den 17 juni. Jag har alltså två dagar på mig att bevisa att Fiskepolisen har fel.
- Varför fiskar han själv? säger Fräsaren. Han om någon borde ju förstå att det är lönlöst.
Kyrkklockorna ringer. En hund skäller i fjärran. Solen gassar från en klarblå himmel. Björkarna står junigröna. En grå gammal gubbe med gulgrön signalväst och rollator kommer stapplande ut på bron. Han stannar och läger i bromsen.
- Jag ville inte gå på begravningen, säger han och ruskar på huvudet. Pettersson var en snål jävel. Och fräck. För varje år gjorde han sitt potatisland allt större in på min mark. Det hjälpte inte att säga åt honom. Och han lånade min rubank som jag aldrig fick tillbaka.
Gubben pekar ner mot Fiskepolisen.
- Vilken stolle. Här finns ju inga laxar kvar.
- Jo, säger jag. En och annan går i älven.
- ÄÄhh, säger gubben. Ni skulle varit med då jag var ung. Gamla bron gick över forsnacken och vi hängde över räcket och snarade hur mycket lax som helst. Allt som behövdes var en bra ståltråd.
Gubben släpper bromsen och rullar vidare med rollatorn.
Fiskepolisen vadar och kastar av blankorna. Jag och Fräsaren går ner på motsatta sidan. Plötsligt hör vi ett hojt och fiskepolisen står med kraftigt böjt spö. Det plaskar i höljan och sen bär det av. Ut och ner för forsen. Fiskepolisen håller i hatten och springer efter. Vi ser honom försvinna runt böjen.
- Den är stor, säger Fräsaren.
- Ja, aldrig har vi väll sett honom springa efter en fisk.
- Nej, han springer aldrig.
- Men nu sprang han.
- Och det är ju helt fel datum.
- Tänkt och han har lurat oss. Att det är i dag och nu som storlaxen ska tas. Att det är den han drillar.
Vi fiskar och väntar att Fiskepolisen ska komma uppkånkande med sin lax. Men han kommer inte. Vi går över bron och följer älven nerströms. Där står han med böjt spö som gungar och knycker. Ute i höljan plaskar det våldsamt. Då ser vi något mycket märkligt hända. Fiskepolisen låser rullen, backar och drar allt han orkar med spöt och linan i rak vinkel mot fisken. Precis som när man drar loss ett hopplöst botten-napp.
- Han har ledsnat, säger Fräsaren. Han tänker dra av.
- Kanske för att det är fel datum, säger jag.
Då lossnar det och polisen snubblar baklänges. Han vevar hem och sätter sig ner.
Vi nickar till hälsning.
- Vad gjorde du? frågar jag. Ville du inte ha laxen?
- Bäver, säger Fiskepolisen med ett ilsket ryck i mustaschen. Bäverjävel.
- Men det var fart i den, säger Fräsaren.
- Det är bävrar överallt, säger fiskepolisen. De skrämmer laxen.
Han går hem. Fräsaren och jag fiskar hela kvällen och hela natten utan att få något. Faktiskt så är det bävrar överallt. Minst två i varje hölja. De är oskygga och simmar under våra spön. Helt orädda kliver de upp på land bredvid oss och hämtar pinnar. Vi försöker skrämma dem. De simmar iväg en stund men är snart tillbaka.
- Jag kommer aldrig få någon lax, säger Fräsaren. Jag skulle faktisk nöja mig med att få drilla bäver. Tänkt att bara få testa rullen. Den ska ha väldens bästa bromssystem. Ett lamellsystem av kolkomposit som i formel-1 bilarna. Klarar tusentals grader.
Natten drar över dalen. Vi går våra laxvändor. Jag tycker det ser ut som om fräsaren försöker pricka bävrarna med sina kast.
Nästa dag står vi på bron igen. Fiskepolisen fiskar sin sida. Kyrkklockorna ringer. Gubben med rollator kommer. Han pekar upp mot kyrkan.
- Det är Kråk-Lars som ska jordfästas. Han var snål han också. Nittiotre blev han. Han var flottarbas på älven. Men det är länge sen. Nu är allt slut. Snart kommer inte ens brevbäraren. Och man måste ha parabol för att få in teve4.
Då hojtar Fiskepolisen. Hans spö står i kraftig båge. Det plaskar i höljan och så bär det av neröver så han får hålla i hatten. Fiskepolisen försvinner runt böjen.
- Vilken lax han fick på! säger gubben.
- Jag är inte så säker, säger jag.
- Vadå? säger gubben. Han fick ju springa efter.
- Det är fel datum, säger Fräsaren.
Vi går ner efter även. Fiskepolisen sitter trött på en stock. Han håller upp flugan som är full av bäverull.
- Förstår ni hur jobbigt det är att försöka klossa fast en bäver. Det går inte. En sjuttonkiloslax är rena barnleken. Det luktar bränt om rullen.
Vi fiskar oss genom natten. Ingen lax syns till. Inga ryggar som bryter ytan på blankorna. Inga hugg. Helt dött förutom bävrarna. Det måste ha varit gynnsamma kullar de senaste åren. Visst, det är fina djur. Jag minns hur jag som ung naturfotograf slutet av 1970-talet jagade den sällsynta bävern med min kamera. Jag byggde gömslen och låg och frös i Dalarnas skogar i väntan på det skygga djuret. I dag, här vid laxälven blir jag bara irriterad på dem. De skrämmer laxen. Jag är helt säker på det.
- De ska skjutas, säger Fiskepolisen. Jag ska prata med jaktgubbarna i byn. Så fort de blir lovliga ska de bort.
- Inte alla, säger jag. Det är fina djur.
- Jo, allihop ska veck. De ska till bäverhimlen. Där kan de gnaga och simma, men inte här.
Älven är varm och ganska låg. Jag fiskar med flytlina. Plötsligt glider en bäver ner i vattnet men en kvist i munnen och simmar rakt på min lina. Jag skriker, hojtar och plaskar men spötoppen i vattnet. Men bävern paddlar bara på med fluglinan som ett V kring sig. Och när linan tar slut kommer kroken. Det är ett härligt hugg. Ett toktungt sug - om jag nu inte viste det jag vet. Spöt gungad djupt. Bäver slår med svansen. Vattnet sprutar. Jag försöker klossa fast honom. Men bäver gör en tokrusning neröver. Rulle och spö bara vibrerar. Aldrig har jag känt sådana krafter. Jag vadar upp och springer efter stranden. Årets första drill. Och inte ett dugg kul. Varför då? Det är fel art, det är fel djur. Det är inte ens en fisk. Det är en bäver och de fiskar man inte. Bävar skjuts med gevär. Kulor och krut. Laxar tar men med lina och krok. Det är gamla traditioner. Bävern rusar i en rasande fart och jag försöker få ihop mina tankar. Varför är det här så fel? Bäver eller fisk. Jag tänker på då pappa och jag satte mörtkrok för storgäddan men fångade en mås som fick kroken ut genom halsen. Redan som sjuåring kände jag hur förbannat fel det var. Om det varit storgäddan vi fått hade jag utan tvekan kört min nya morakniv genom huvudet på den. Varför är det så fel? Den här bävern kör hårdare än någon fisk jag någonsin haft på. Tänk om vi knöt torrflugor och la ut med fina kast på en fuktig åker för att en fet padda eller groda skulle suga den med sin tunga. Mothugg - en padda på tre komma två hekto. Nej, det här sitter i människans gener att rätt djur ska fångas på rätt sätt. Jag springer förbi fiskepolisen där han sitter på en stock vid stranden.
- Lax? frågar han.
- Nej, bäver, säger jag. Hjälp hur gör jag. Du är ju bäverexpert.
- Lås rullen. Försök klossa fast honom. Ullen är seg som filtsulor.
Jag låser rullen. Spöt bottnar och raknar. Det sjunger om backingen. Jag har 0,45 i tafspets. Tänk om skjutlinan går av. Då förlorar jag min fina flytlina. Jag håller i allt jag orkar.
- Så. Precis, skriker fiskepolisen. Klossa fast bäverjäveln.
Vattnet sprutar långt nere i forsen. Bävern slår med svansen.
Då kommer Fräsaren. Han får snabbt klart för sig att det inte är lax. Men tydligen är han inte född med den där genen som vill fånga rätt djur på rätt redskap.
- Om du tröttar och landar den kan jag få skinnet då?
Fiskepolisen och jag stirra på honom.
- Ja, alltså, säger Fräsaren. Man kan göra en så där mössa
- Davy Crockett, säger jag.
- Precis.
- Det var tvättbjörn, säger Fiskepolisen.
- Han dog i alla fall 1836 vid Slaget vid Alamo.
Det släpper och jag faller baklänges. Kroken är full av ull.
- Hullingarna når aldrig ner till skinnet på dem, säger polisen. Ullen är för tjock.
Nästa dag är det den 19 juni. Klockan slår 14.00. Fiskepolisen och jag sitter på stocken vid älven.Plötsligt hör vi ett herrans liv. Fräsaren kommer springande längs stranden med böjt spö och skrikande rulle.
- Klossa fast bäver, skriker jag.
- Precis, skriker Fiskepolisen. Klossa bäver jäveln.
Fräsaren låser rullen och klossar. Upp i luften går en blanklax som skimrar i violett.
- Lax! Låt den simma. Tar det lugnt. Ta det fint. Vi kommer och hjälper. Fräsaren drillar efter konstens alla regler och snart kan årets första lax landas. Fisken hängs upp i trädet och fångstmannen får de vanliga frågorna. Var tog den? Flytlina eller I-lina? Och den viktigaste frågan: Vilken fluga?
Fräsaren håller upp en tvånolla enkelkrok, men buskig vinge. En ful skapelse på en enorm krok.
- Jag tänkte på det där med mössan. Går det med tvättbjörn så måste det ju gå med Bäver.
Fräsaren har nu fått sin första lax och det exakt på oraklets utsatta tid. Om du inte tror på den här historien så har du min fulla förståelse. Men vi sitter där tre gubbar på en stock vid älven i Västerbottens inland. Kyrkklockorna ringer till begravning och en gubbe med rollator och signalväst staplar över bron. En hund skäller i fjärran. Ica kommer aldrig att öppna igen. Tågen kommer aldrig att stanna igen. Möbelfabriken faller ihop tegelsten för tegelsten. Kvar finns bara historien.
- Vad heter flugan? frågar Fiskepolisen
- Bäverklossaren, svarar Fräsaren.
Läs mer av Mikael Engströms fantastiska berättelser och se fler bilder.
